En svensk konstnär ska vara känd, blek och rik
Pengarna går inte till de som behöver dem bäst utan där de syns mest
På kort tid inträffar följande separata och helt icke-relaterade händelser i kulturkungadömet Sverige:
Svenska Filminstitutet (SFI) slår fast att begreppet ”talangutveckling” missförståtts. En ”talang” kan faktiskt vara någon som redan är etablerad (gärna Sigge Eklund). Filip och Fredriks ”Den sista resan” blir strax därefter Sveriges Oscarsbidrag 2024.
Sydkoreanska Han Kang tilldelas Nobelpriset i litteratur varpå Expressens kulturchef Victor Malm meddelar att priset borde ha gått till någon engelskspråkig i stället, möjligen en fransos.
Robyns ”Dancing On My Own” utses till tidernas bästa låt av Sveriges Radio. Samtidigt skriver artisten Min Stora Sorg i Dagens ETC att ”det är ett helvete att vara kvinnlig artist efter fyrtio”.
Enligt rådande konsensus har inget av detta med det andra att göra. Samtliga aktörer på den svenska kulturscenen är som bekant separata och omutbara öar, opåverkade av en liberaliserad tidsanda i ett land där ordet kultur kommit att betyda inget, men där pengar och hy betyder allt.
Det stämmer förstås inte. Detta är i stället resultatet av en svensk kultur helt döv inför klass, pengar och makt.
I det stora kulturlandet Sverige är det bara slumpen som avgör vilken vit och rik person vi lyfter upp idag
När SFI slänger filmbudgeten på två partyknarkande tv-kändisar med 152 690 000 SEK i tillgångar är det logiskt i en era som sätter likhetstecken mellan konst och framgång. Den omfördelningen av pengaströmmar – från de som behöver dem mest till att hamna där de syns bäst – raserar samtidigt marginalens tidigare löfte om lång konstnärlig frihet. Så reduceras kultur till ett jippobetonat pesudomingel för den vita borgerligheten. I dag går det dussinet influensers, konsulenter och agenter på varje konstnär.
När Horace Engdahls pick me-tjej Victor Malm samtidigt förordar en mer eurocentrisk smak, redan kanoniserad sedan hundratals år, reagerar få. Förr i tiden ansågs det meriterande att vara nyfiken på världen. I dag råder i stället den minsta gemensamma nämnarens lag: Enkom variationer på de redan etablerade premieras. Avsteg från denna princip – till och med att belöna en världskänd asiatisk författare – problematiseras omedelbart och självklart.
En svensk konstnär 2024 ska vara känd, blek eller förmögen, helst alla tre. Därför är det ointressant att Robyn – som uppenbarligen pallar trycket – fostrats av en teaterchef och en professor, medan Min Stora Sorg – som tydligen inte pallar trycket – växt upp med en ensamstående, fattig Gävle-morsa från Spanien. I det stora kulturlandet Sverige är det bara slumpen som avgör vilken vit och rik person vi lyfter upp i dag. Här hänger ingenting ihop.