För Suzanne Osten var barnteater revolution
Inom scenkonsten var hon större och viktigare än Bergman
Suzanne Osten är död. Det borde vara omöjligt, hon har ju alltid funnits? På barrikaderna, ständigt kämpande för barnen och scenkonsten. Brutit ny mark, om och om igen. Bråkat, vågat och skapat stora, tankeväckande och horisontvidgande upplevelser för stora och små.
”När jag pratar om barnteater menar jag i själva verket revolution”, formulerade hon själv sin konstnärliga kamp i boken ”Mina meningar” 2002.
Jag har aldrig haft några skäl att inte tro henne.
Jag är jämngammal med Unga Klara, som Suzanne Osten grundade 1975, och är alltså barn av den barnteater som hon gick i spetsen för. Där barnen får vara kompetenta, seende och tänkande människor – fullvärdiga medborgare med likvärdiga rättigheter som vuxna – och där barnpubliken alltid behandlas med högsta respekt.
Jag vågar faktiskt påstå att mitt intresse för scenkonsten grundades av att ha vuxit upp under en tid då barn- och ungdomsteaterns status höjdes, något som Suzanne Osten kraftig bidrog till att göra. Detta lyckades hon med eftersom hon envisades med att göra konst för barnen. Konst som fick den unga publiken att tänka och reflektera själva, vilket var ett klart brott med den gammaldags pedagogiska, uppfostrande barnteatern och ett statement mot fördomen att teater för barn alltid måste vara ”roligt”.
Och hon krävde att det skulle få kosta tid och pengar. Något som var långt ifrån konfliktfritt. I en av hennes många legendariska pjäser, ”Besvärliga människor” (1999) – som var en sex timmar lång kavalkad av motsträviga personligheter på tvärs mot en idiotisk samtid, speglades nog ganska mycket av Ostens eget kynne, även om det på många vis var ett lika gediget ensemblearbete som flera andra av hennes uppsättningar. Egensinnigheten, problematiserandet och den omisskännliga glimten i ögat. Lusten till leken!
När Benny Fredriksson ville lägga ner Unga Klara höjdes röster i protest runt om i hela teatervärlden. In strömmade en rad internationella vittnesmål om vilken ambassadör Suzanne Osten var för kultur-Sverige med sina omistliga gärningar inom barnkulturen och teatern.
Suzanne Osten var tidigt ute med feministiska tolkningar, queera grepp och crossdressing
Kanske var det insikten om att Suzanne Osten internationellt betraktas som barnteaterns motsvarighet till Ingmar Bergman som faktiskt räddade hennes Unga Klara. En utredning föreslog att verksamheten skulle fortsätta avknoppad från Kulturhuset Stadsteatern som en fristående nationalscen för barn- och ungdomsteater. Och så blev det. Ännu en viktig fjäder i hatten för barnteaterns status, som vi har Suzanne Ostens envishet, kompetens och engagemang att tacka för.
Jag skulle nog säga att hennes arv och avtryck inom scenkonsten faktiskt är större och viktigare än Bergmans. Hennes gärning saknar ju motstycke. Jag menar, ”Jösses flickor”, hallå?
Suzanne Osten var tidigt ute med feministiska tolkningar, queera grepp och crossdressing, som i märkesföreställningen ”I Lusthuset” 1988 med bland andra Rikard Wolff i klänning, och hon vågade göra teater om det allra viktigaste och allra svåraste. Om livet, döden och kärleken, för de allra minsta och mest utsatta människorna på vår jord: barnen.
Hon fegade aldrig ur. Hennes ”Medeas barn” var banbrytande då hon 1975 tillsammans med Per Lysander tolkade om det antika dramat med fokus på barnen, och publiken fick se en uppslitande skilsmässa ur barnens ögon. Anna Takanens nyuppsättning av denna moderna klassiker var minst lika drabbande då jag såg den som vuxen, och nybliven mamma.
Minst lika djärv var ”Gränsen” (2000) som handlade om självmord och bland annat tog avstamp i kulten kring Kurt Cobain. Om det arbetet skriver hon, bland mycket annat intressant i sin bok ”Mina meningar”, om utmaningen att prata med publiken om hur det kan vara att vilja dö av smärta, men ändå vilja leva.
Hur kan det vara slut? Nej, det är inte slut, tröstar jag mig nu
Eller ”Flickan, mamman och soporna” (1998) som sprang ur hennes egna erfarenhet av att växa upp med en psykiskt sjuk mamma. Ja, det blir en lång rad titlar om man börjar räkna Suzanne Ostens banbrytande verk.
Hon upphörde aldrig med detta. När hon och Ann-Sofie Bárány hade urpremiär för sin revolutionerande idé att göra teater för bebisar i krypåldern i januari 2006 var min son Dante lämpligt nog i målgruppsåldern 7 månader. En dag som denna fäller jag en extra tår av tacksamhet för den lyxiga möjligheten att ha fått introducera mitt barn till teatern med hjälp av den allra främsta experten.
Efter så många år och så obeskrivligt många viktiga gärningar inom scenkonsten i stort och barnteatern i synnerhet känns det som att hela teatervärlden nu skälver till och hamnar i obalans när Suzanne Osten är död. För besvärliga människor som Suzanne Osten behövs ju fortfarande, såna här stridbara energiknippen som orkar slåss för konsten i denna utmanande, kyliga tid.
Hur kan det vara slut? Nej, det är inte slut, tröstar jag mig nu, eftersom Suzanne Osten i så mycket av det hon gjorde och brann för banade väg för nya generationer scenkonstnärer. Listan kan göras lång med arvtagare som har fått med sig hennes jävlar anamma och kompromisslösa barnperspektiv, och som nu utforskar egna, egensinniga stigar i scenkonstens magiska värd. Så arvet lever absolut vidare. Leve Suzanne Osten! Leve teatern!