Par i uppbrott av Gillian Flynn
Skickligt manipulativt om sanningens smärta i hennes nya deckare
Gillian Flynn måste vara en av deckarvärldens skickligaste manipulatörer. I hennes förra roman, Mörka platser, leddes läsaren långt ut i fördomsträsket innan författaren lät historien vända. I den nya, Gone Girl spelar hon ut två individer mot varandra. Eller tre, om läsaren ska räknas.
Amy, skildrad av sina föräldrar i en rad barnböcker om ”fantastiska Amy”, försvinner en morgon från det småstadshem hon delar med sin man Nick. Paret har flyttat från New York eftersom de bägge blivit arbetslösa efter kraschen 2008. Mediebranschen är död och det livsnjutande storstadsparet har tappat fotfästet.
Så långt är Gone Girl en samtidsskildring, inte utan träffsäkert elaka bett mot alla sköna typer som jagar det liv som kan sammanfattas i sköna händelser. Att paret under fem år förvandlats från nyförälskat till irriterat blir efter ett tag tydligt. Upplägget, att varva Nicks berättelse med den försvunna Amys dagbok, skapar dissonanser. Och oväntade vändningar.
Sanningen är alla kriminalromaners mål, och lättnaden när denna sanning - så svårfångad i verkliga livet - uppdagas i slutet är läsningens mål. I Gone Girl innebär sanningen smärta, inte ordning. För det här är romanen om tvåsamhetens kollaps, om fasaden som inte alls rämnar. Om vikten av yta.