Kan vara en början på något magnifikt viktigt
Linnea Axelsson vinner Årets skönlitterära bok
Det är lätt att förfasa sig över Sveriges roll i slavhandeln – våra järnbruk smidde bojorna! – men vad göra åt saken? Historisk skuld är besvärlig materia. Ju närmare oss själva den kommer, desto dimmigare blir den moraliska blicken.
Hur ska vi reda ut vår inhemska kolonisering av samernas land? Här finns i rikt mått den folkfördrivning och den öppna rasism som vårt engagemang gärna söker sig mot, men händelserna tycks ligga för nära vår självbild för att vi ska orka göra annat än att skruva på oss av olust.
Estetiken kan vara till hjälp. Gestaltning kan komplicera saker på ett mycket fruktbart sätt. Film, bildkonst och populärmusik har börjat ägna sig åt samernas villkor med stor framgång, men litteraturen ligger efter. Möjligen kan Linnea Axelssons väldiga dikt Ædnan (1,2 kg) vara början, en magnifik början. Men boken har förstås sitt största värde utanför användbarhetens sfär.
Linnea Axelsson är själv av samesläkt, född i Porjus. Hon är konstvetare och har tidigare gett ut en roman. I Ædnan följer hon på vackert ordknapp vers tre generationer samer från den stora folkförflyttningen för hundra år sen fram till idag. Landskapet och livsmönstren rivs sönder av moderniteten. Idag börjar ungdomarna återknyta till sina rötter, lära sig samiska igen.
Övre Norrland är fullt av berättelser, men dem vi fått höra kommer mest från svenska nybyggare. Det största verket hittills – Sara Lidmans järnbane-epos – handlar om det modernas hoppingivande ankomst till inlandet. Linnea Axelsson ger en nödvändig motbild.
Att Augustjuryn belönar poesi är sällsynt och bör hyllas. Att vårt urfolk på allvar tar plats i svensk litteratur är mer än välkommet. Linnea Axelssons poetiska hantverk är inte bara sameslöjd utan kopplar berättelsen till den stora litterära världen.
