Orrenius: Därför tror jag på min källa
DN:s reporter om bakgrunden till det sensationella reportaget om den kokade bebisen
Terrorsekten Islamiska statens folkmord på yazidier i Irak och i Syrien är ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. I augusti 2014 gick IS till attack mot yazidiska byar nära Sinjarberget i västra Irak. Terrorgruppen massmördade män, tillfångatog tusentals kvinnor och barn och handlade med dem som slavar.
”IS har försökt utplåna yazidierna genom mord, sexslaveri, tortyr och omänsklig och förnedrande behandling”, slog FN:s undersökningskommission för Syrienkriget fast i juni 2016.
Yazidiska kvinnor och barn finns fortfarande kvar i fångenskap hos IS-anhängare, som tvingat dem att konvertera till islam. Tillsammans med Dagens Nyheters fotograf Lotta Härdelin har jag nyligen varit i Irak och Syrien för att följa en expedition där yazidiska kvinnor försöker spåra upp och befria andra yazidiska kvinnor och barn som ännu är fast i terrorsektens klor.
När vi i vintras gjorde research inför vår Syrienresa fick vi höra om en överlevande från IS folkmord, en 30-årig yazidisk kvinna som sålts som slav och som nu bodde i en liten stad i Sverige.
När vi fick kontakt med kvinnan beslutade hon, efter viss tvekan, att berätta om sina upplevelser hos IS för DN:s läsare. Det var viktigt för henne att få vara anonym i tidningen, eftersom hon inte känner sig trygg i sitt nya hemland.
Sverige är ett av de länder i Europa där IS har varit mest framgångsrika i sin rekrytering. Enligt Säpo har 300 unga svenskar rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till IS och liknande terrorgrupper. Hälften av dem har kommit tillbaka, och finns på våra gator. Totalt bedömer Säpo att Sverige har 2 000 våldsbejakande islamister.
Den 30-åriga kvinnan, som vi i tidningen skulle kalla Jamila, befann sig sommaren 2014 i byn Borek i Irak när IS gick till attack. Jamila berättar att terrorgruppen mördade hennes bror och far och tog Jamila och andra kvinnor i byn tillfånga. Efter att hon våldtagits av IS-män, berättade hon, såldes hon som slav för 200 dollar. Under det halvår som hon var i IS våld tvingades hon genomlida och bevittna ofattbara grymheter innan hon tillsammans med en grupp andra yazidiska kvinnor lyckades rymma och få hjälp av kurdiska styrkor.
Vi på DN:s redaktion insåg att vårt samtal med Jamila inte var någon vanlig intervju, utan ett vittnesmål från en överlevande från IS folkmord och därmed en pusselbit för att förstå det skräckvälde som var Islamiska statens så kallade kalifat.
För att få hjälp att dokumentera, värdera och sortera Jamilas vittnesmål tog vi med oss Delkhwaz Haciy, jurist och ordförande för Yazda Sweden, en förening som bildats för att stödja yazidier och andra utsatta minoriteter. Delkhwaz Haciy har tidigare mött överlevande i Irak och även i andra europeiska länder som Tyskland, och har hört många vittnesmål från folkmordet.
Med Delkhwaz Haciy som tolk intervjuade vi Jamila i hennes vardagsrum, under fem och en halv timme. Det hon hade att berätta gick bortom vad någon av oss hade kunnat föreställa oss. Jamila beskrev hur hon bevittnat händelser så förnedrande och utstuderat sadistiska att de skulle komma att plåga oss som hörde dem under lång tid framöver.
Den kanske vidrigaste berättelsen handlade om en kvinna som Jamila satt fängslad med på en skola i irakiska Mosul. Kvinnan ammade en niomånaders bebis, men mjölken sinade, berättade Jamila, eftersom IS fångar nästan inte fick något att äta. Kvinnan grälade på vakterna och bad dem om mer mat. Då tröttnade vakterna och slet spädbarnet ur kvinnans famn.
De var borta i två timmar, berättade Jamila.
– Sen kom de med ett stort fat med kött och ris och sa: ”Här är din son. Vi har tillagat honom åt dig”. De sa till henne: ”Du sa ju att du var hungrig”.
Under vår långa intervju återkom Jamila flera gånger till det hon såg och upplevde tillsammans med mamman och barnet i fångenskapen i Mosul. Av allt fruktansvärt hon var med om som fånge hos IS, så var det just den händelsen som var svårast för henne att lägga bakom sig.
– Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på det här barnet och den mamman, sa hon.
Samtidigt var det svårt att förstå varför Jamila, som inte hade sökt upp oss och som till en början berättade sin historia ganska motvilligt, skulle hitta på något sådant
Jag och fotografen Lotta Härdelin satt som förstenade där i Jamilas vardagsrum. Jag minns att jag önskade av hela mitt hjärta att det hon berättade aldrig skulle ha inträffat. Samtidigt var det svårt att förstå varför Jamila, som inte hade sökt upp oss och som till en början berättade sin historia ganska motvilligt, skulle hitta på något sådant. Det var uppenbart att hon plågades svårt av sitt minne.
Plötsligt slogs jag av en tanke, och ställde en fråga: Var det verkligen kött från mammans barn, eller var det bara så som IS-männen sa för att plåga kvinnan?
– Det var hennes barn. Huvudet låg på fatet, det hade de inte gjort något med. De hade tillagat de andra delarna av barnet, svarade Jamila.
Efter att vi genomfört intervjun med Jamila så hade vi på DN-redaktionen långa samtal om vårt ansvar, när vi nu fått förtroendet att ta hand om ett sådan här berättelse.
En utgångspunkt som vi hade var: Om vi år 1945 intervjuade en överlevande från Auschwitz, en kvinna som klarat sig genom ett folkmord och som efter vissa våndor bestämt sig för att berätta om det hon genomlevde under kriget – hur hade vi då hanterat hennes vittnesmål?
Vi hade nog lyssnat, frågat, och frågat igen. Helst tagit med oss en expert på överlevandes vittnesmål under intervjun, för att få hjälp att sortera och värdera uppgifterna. Vi hade resonerat med den experten efter intervjun. Sedan hade vi försökt finna andra källor och andra uppgifter som satte hennes berättelse i perspektiv. Så hade vi haft nya publicistiska diskussioner. Sedan hade vi nog landat i att det är viktigt att vara väldigt transparenta inför läsarna om hur vi arbetat. Kanske ha en sidoartikel som redogör för hur intervjun/vittnesmålet tillkommit, samt hur vi arbetat med att försöka kontrollera de uppgifter som går att kontrollera.
Och just så jobbade vi på DN med faktagranskning inför publiceringen av intervjun med Jamila.
Vi jämförde hennes berättelse med andra vittnesmål från yazidiska kvinnor som varit slavar hos IS, och fann flera kvinnor som berättade om liknande händelser – inklusive de allra värsta detaljerna. Vi läste forskningsrapporter och rapporter om IS folkmord från FN och Human Rights Watch. Och vi frågade Delkhwaz Haciy, med stor erfarenhet av att höra yazidiska överlevandes vittnesmål, som sa att Jamilas berättelse var ”detaljerad och sammanhängande”.
– Det finns ingen som helst anledning att tvivla på hennes upplevelser. Det är uppenbart att händelsen med mamman och barnet har stannat kvar i henne och lämnat djupa spår, sa Delkhwaz Haciy.
Sveriges radios Medierna gjorde ett inslag om hur vi arbetat med faktakontroll i samband med publiceringen av Jamilas vittnesmål. Både jag och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski resonerade utförligt med Mediernas reporter kring hur vi arbetat kring vår publicering. Inslaget i Medierna blev en sorts fortsättning av den diskussion vi själva initierat i DN kring publiceringen, där vi i transparensens namn publicerade en text om hur intervjun tillkommit.
Nu ifrågasätter Fredrik Laurin i Aftonbladet sanningshalten i Jamilas berättelse. Men trots att Laurin vill dra en lans för noggrannhet och faktakontroll i journalistiken, så blir det ett faktafel redan i rubriken när han skriver.
”Historien om den uppätna babyn kan vara en myt”, står det. Uppäten? Varken Jamila, eller DN som återger hennes vittnesmål, berättar om någon uppäten baby.
Mamman som blev serverad sitt eget barn på ett fat med ris blev galen av sorg, berättade Jamila – men hon åt inte av köttet.
– Hon tog köttbitarna från fatet, lyfte dem i sin famn och tryckte dem mot sitt bröst. Hon bara skrek.
Fredrik Laurin inskärper att vittnesmål från krig och konflikter ”ställer extra höga krav på källkritik och faktakontroll”. Det är helt sant. Så varför förvränger han grovt Jamilas vittnesmål och skapar redan i rubriken en egen myt om vad som står i DN:s publicering?
Fredrik Laurin misstänkliggör vidare vår tolk och expert, Delkhwaz Haciy, och tar sig friheten att spekulera i om Jamila och hennes berättelse kanske kommit till DN:s kännedom via tolken. Så är inte fallet. Delkhwaz Haciy hade ingen aning om Jamilas existens förrän DN bad henne att följa med för att tolka och värdera intervjun, vilket Fredrik Laurin lätt hade kunnat kolla med ett enkelt telefonsamtal eller ett sms innan sin och Aftonbladets insinuanta publicering.
Det framstår som udda att, i en text som säger sig vilja värna värdet av faktagranskning, fritt fantisera kring sakuppgifter om hur reportaget tillkommit i stället för att höra av sig och försöka belägga eller falsifiera dessa fantasier.
Att värja sig för vidrigheter är en djupt mänsklig reaktion som är lätt att förstå. Jag fick den själv, när Jamila berättade för oss om vad hon upplevt. Jag ville inte att det skulle vara sant. Tyvärr tror jag att det är det.
Vi har fått många reaktioner på reportaget om Jamila. Flera av de mest intressanta rösterna kommer från läkare och hjälparbetare som arbetar i Irak och Syrien, och som sett effekterna av IS terror mot yazidierna på nära håll. De är inte ett dugg förvånade över Jamilas berättelse, utan uttrycker i stället frustration över att svensk press visat ointresse för IS folkmord.
”Tyvärr är Jamilas berättelse snarare regel än undantag bland yazidier”, skriver en svensk hjälparbetare som arbetar för FN:s flyktingorgan UNHCR i Irak och Syrien. Han är anonym i denna text eftersom UNHCR:s code of conduct kräver det.
Svenska läkaren Nemam Ghafouri, som driver en klinik för yazidiska IS-offer i Irak, har märkt att många i Sverige slår ifrån sig när de får höra vidriga detaljer kring folkmordet på yazidier.
– Människor värjer sig. Det är ett sorts skydd. De vill inte att saker som det Jamila upplever ska kunna ske i vår värld. Men människan är lika grym idag som för tusen år sedan, säger Nemam Ghafouri.
Att värja sig för vidrigheter är en djupt mänsklig reaktion som är lätt att förstå. Jag fick den själv, när Jamila berättade för oss om vad hon upplevt. Jag ville inte att det skulle vara sant. Tyvärr tror jag att det är det.
Det är svårare att förstå varför Fredrik Laurin på lösa grunder och med hjälp av faktafel väljer att så tvivel kring en folkmordsöverlevares berättelse.
Niklas Orrenius
Reporter på Dagens Nyheter