”Feminism är att inte acceptera att kvinnor ses som mäns rekvisita”
Linda Skugge möter Yvonne Hirdman om könsmakt, hedersvåld och duktighet
”Vad ska det tjäna till? Varför bryr sig ingen om min bok? Varför är DN så snål? Varför ringer de inte från tv och ber mig komma och berätta?”
Yvonne Hirdman har skrivit att postboksdeppigheten efter boken om sin mamma, Den röda grevinnan, var så djup att hon till och med köpte kläder hos Gunilla Pontén och sedan fick hon cancer och bestämde sig för att skriva en tvåhundrafem dagar lång dagbok. Att läsa Behandlingen är som att läsa Yvonne Hirdmans tankar, eller huvudskrivandet. ”Kattguldet som blir gråsten i dagsljus”, skriver hon.
Hon huvudskriver allt hon vill ha sagt, om feminismen, om sjukdomshelvetet, om barnen, om böckerna hon ska skriva och de hon aldrig skrev, om bekräftelsebehovet, om avundsjukan. Just avundsjukan är befriande läsning. Som när hon river ner en affisch med Agneta Pleijel och i en text om Metoo driver med (eller kanske är avundsjuk på) Liv Strömquists fem jävla orgasmer. Och Suzanne Brøgger och hennes sätt att använda sexualiteten som drottningvägen till frihet.
När vi träffas frågar jag vad som är fel med att ta drottningvägen.
– Det är en riskabel strategi att bygga upp hela sitt liv på att vara den här sexbomben som förför män, för då är det ju fruktansvärt att bli gammal och förlora den makten. Det har vi ju sett så många gånger.
Är det fel sorts feminism?
– Men Brøgger kallade sig väl inte för feminist?
Nä, det har hon nog aldrig gjort. Men om någon i dag gör så? Förstör man för andra kvinnor då?
– Genom att knulla runt?
Genom att använda sexualiteten och spela på sitt utseende.
– Men om du tänker dig att kvinnor sedan årtusenden varit bortfösta från makt, politik, kultur, ekonomi, att de varit hänvisade till att manipulera med sina maktresurser – kroppen alltså, sexualiteten så är det ju inte så konstigt att mycket av det lever kvar. Det visar väl Metoo, där många kvinnor spelat med i underordningsspelet. Har man fostrats in i bilden att kvinna är lika med kön är det är ju inte så svårt att förstå om kvinnor utnyttjar det.
Många unga i dag tycker att feminism kan vara vad som helst – because I’m worth it ungefär.
– Det kan det inte.
Precis om Nina Åkestam skriver i Feministfällan.
– Ja som att läppförstora sig bara för att man mår bra av det, det är bara dumhet.
Feminism är ju ingen religion
Berätta om det här queerandet som du skriver om i Behandlingen.
– Det löper minst två parallella teorier inom det feministiska spektret. En som handlar om könsmaktsordningen, alltså Roks-spåret, som bygger på mäns våld mot kvinnor, en alldeles för grov analys som handlar om mäns förtryck, där alla män bli en sorts biologiska apor. Och en diskurs där heterosexualiteten misstänkliggörs, där det ickebinära hyllas, där homosexualitet ses som lösningen. Det står inte rent ut, men om man drar ut logiken så blir det ju så. Och så har du en tredje, den där antirasism överordnas feminism.
Vilken sort tror du på?
– Feminism är ju ingen religion. Feminism, som jag ser det, är att inte acceptera att männen ses som människor och kvinnor som deras rekvisita. I den superkorta versionen. Jag satt hösten 2016 i en debatt med Fanny Ambjörnsson (forskare, red. anm.) och skulle diskutera genusvetenskap och min kritik gick ut på att det inte finns ordentliga empiriska undersökningar av vad som har hänt i Sverige sedan kvinnor har blivit ”riktiga människor” som arbetar, och som därmed stöter ihop med män på arbetsplatserna.
Dagens feminister sysslar med annat?
– Ja! Vithetsnormen hos Dostojevskij eller något sådant där. Eller begärstrukturer. Jag skojar, men åt det hållet alltså.
Som inte får en reell betydelse för kvinnor?
– Nej, det är nog svårt att se faktiskt. Och så problemet som uppstår när sådan forskning ska bli politik, om man har den här icke binära förståelsen där man vill sudda ut underordningen med hjälp av hen och inte vill tala i kategorier som han och hon och kvinna och man, och vill man ta bort könsuppdelad statistik på arbetsmarknaden till exempel. Hallå! Vad händer då? Då vet vi ingenting om vad som händer i världen. Eller vi har i alla fall inga siffror på det.
Är du bitter för att du inte får någon upprättelse trots att du redan på 90-talet vågade prata om hedersvåldet?
– Ja det är jag! Det var viktigt för mig att skriva det i boken om jag skulle dö. Jävlar, det ska alla få veta. Jag försökte ta upp den här frågan som jag fortfarande anser är en av de mest plågsamma vi har. Vad hade hänt om feminismen hade varit lite starkare och mer sammanhållande och vi tillsammans hade sagt att det här går inte, det här accepterar vi inte. Tänk om vi hade samlats och sagt att vi vet inte hur vi ska lösa det, vi ser att det kan bli problematiskt för de som redan är längst ner, men vi kan inte ändå inte hålla tyst. Om det hade blivit en stark feministisk gemensam aktion mot den här typen av våld så hade Sverigedemokraterna möjligen inte fått så mycket cred för att de tog den frågan. Nej, det var bittert. Där förlorade jag många vänner, kan jag säga. Folk som ringde och grät i telefon.
Du dissar dig själv rätt hårt i dina böcker.
– Jag tror att det är en genusskada från 40- och 50-talen, att man inte ska framhäva sig själv. Också en känsla av att jag inte var duktig.
Det märkts att du inte varit i den akademiska världen, man behöver inte vara ett geni för att bli professor
Men du var ju duktig.
– Ja, det måste jag ju ha varit, men jag har aldrig tänkt på mig själv som det. Man fick med sig att man alltid skulle leta efter det som gick fel och inte det som gick bra. Det kommer nog från mamma, det fanns en inre idealbild hur man skulle göra saker, oavsett om det gällde pannkakor eller att kliva upp på morgonen eller hur man tar hand om sina barn. Det fanns en mall, och jag visste hur den såg ut och jag levde aldrig upp till den.
Men du blev ju professor!
– Det märkts att du inte varit i den akademiska världen, man behöver inte vara ett geni för att bli professor. Men visst, det var en strid jag tog. Och vann. Och är stolt över.
Du beskriver ditt liv som ett skitliv. I mina ögon har du haft ett drömliv: du är snygg, du rumlade runt, du pluggade en massa spännande saker, du fick roliga uppdrag och till sist blev du professor. Vad var skit?
– Det var känslan, som också är otroligt genuspräglad, av att man inte var en riktig människa om man inte var två. Det ska vara en man. Utan en man var man inte en riktig människa. Är det inte hemskt?
Men så är det fortfarande.
– Ja visst är det så, då har man fått stämpeln att man är en riktig kvinna. Det är ganska hemskt. När man lever ensam måste man hela tiden berättiga sitt liv på något sätt, man måste själv ge det innehåll. När man är två behöver man inte göra något särskilt. Man kan sitta framför tv:n och se dumma program och det är okej.
Senare samma kväll sitter jag i publiken när Yvonne Hirdman presenterar sin bok på Nalen. Hon pratar om att kvinnor inte får vara arga i det här landet och säger att boken är som en jävla käftsmäll.
– Den innehåller existentiell vrede skulle man kunna säga.
Publiken skrattar. Yvonne Hirdmans sarkastiska ilska lägger sig som en befrielse i rummet. Jag tror de föredrar gråsten som är fult och river till än kattguldet som bara är på låtsas.