Vilket självmål, SVT
Spelar det någon roll om de anställda röstar blått eller rött?
I fyrtio år har Timbro anklagat SVT för att bedriva vänsterpropaganda. Exemplen har varit allt från strumpänglar till nu senast Po Tidholms resa i svensk landsbygd. Tidholm är kulturskribent på DN och Aftonbladet, alltså måste han vara socialist, alltså ska han inte få göra tv-program, menar bland andra Maud Olofsson.
SD-högern och alla dess troll gläfser i samma tonart.
Det är dessa kampanjmakare mot public service som fått sätta agendan för SVT Göteborgs nya samhällsprogram, Sant eller falskt, med start i januari 2017. Tv-serien, som ska testa ett antal myter/påståenden, ska ta reda på om public service är ”vänstervridet”. De har därför skickat ut en enkät om politiska sympatier till 1 500 SVT-medarbetare.
Förmodligen kommer ingen ställa upp, alternativt kryssa SD bara för att förvirra. Eller skriver en personligt hållen kommentar om Joseph McCarthy som den största politikern genom tiderna. Men vilket resultatet än blir kommer det väcka en rad frågor:
Hur många rödgröna röster krävs för att myten om Vietnamdemonstrationen som travade in på tv-huset ska anses bekräftad? Skulle det vara lugnande om journalistkåren hellre röstar blått än rött? Vad krävs för att objektiviteten ska anses borgad - att hälften är liberaler? Spelar det någon roll om cheferna röstar höger och reportrarna vänster? Etcetera.
Visst måste man kunna prata om tendenser inom public service, men det kan man bara göra genom att nagelfara konkret journalistik. Att granska journalisterna är något helt annat.
Alla svaranden ska vara anonyma, bedyrar SVT Göteborg. Men det spelar ingen roll. Att en arbetsgivare rotar i de anställdas valkuvert vore en omöjlig tanke på vilken arbetsplats som helst, men tydligen inte på SVT.
SVT drar i gång det här just när det avslöjats att UR djupintervjuat sina medarbetare om deras tro och sexuella preferenser. Chefen där säger att hon inte är säker på om en man med trovärdighet kan intervjua en kvinna eller att en vit kan sätta sig in i frågor som rasism och diskriminering. Därmed underkänner UR:s ledning grunden för journalistiken som hantverk.
Vi har med andra ord två färska exempel på att anställda inom public service lider flagrant brist på förståelse för det egna yrket. Det reser frågetecken kring hela verksamheten.
Man vill veta hur idén om enkäten föddes och framför allt sanktionerades och hur högt upp i hierarkin. Helt uppenbart är det några där som inte förstår att de faktiskt undergräver hela idén med public service.
