Monsterkonst vid Medelhavet
Årets Venedig-biennal har storhetsvansinne
En trädgård full av kartonger som liknar hus med sina utskurna fönster och dörrar. En film som återiscensätter en rättegång. De palestinska konstnärerna Bashir Makhoul och Aissa Deebi visar med sin utställning Otherwise occupied två teman för biennalupplevelse: konsten synliggör staden Venedig med alla sina dolda trädgårdar, och den konstnärliga bearbetningen, eller återiscensättningen, av välkända händelser är om inte vardaglig så åtminstone vanlig.
I år spökar framför allt den förra venedigbiennalen. Då var tygkassar med trycket Free Ai Weiwei otroligt populära, slacktivistiska prydnader för en berest och salongspolitisk konstvärld. Nu visas Ai Weiweis konst på tre platser. Både i den tyska utställningen (som den här gången tar plats i den franska paviljongen) och i en soloshow, Disposition, uppdelad på två platser.
Då blockerade den sjukt rike ryske oligarken, konstsamlaren Roman Abramovitjs yacht utsikten från Venedigs kaj. Nu återkommer yachten i Jeremy Dellers utställning i den brittiska paviljongen.
Då var temat för huvudutställningen det tämligen tänjbara Illuminations, som åtminstone på papperet skulle kunnat handla om dialogen mellan konstnären och betraktaren, om konsten som något som kan belysa något annat.
Nu är temat en mer storhetsvansinnig idé om konstens, eller snarare bildens, förmåga att förklara allt. The Encyclopedic Palace har tagit sitt namn från ett projekt som italo-amerikanen Marino Auriti (1891–1980) arbetade med en stor del av sitt liv. Hans dröm, som han aldrig fick finansierad, var att bygga ett enormt palats, 700 meter högt skulle det ta ungefär 16 kvarter av centrala Washington i anspråk. I palatset skulle all mänsklig kunskap kunna visas.
Årets konstnärlige ledare Massimiliano Gioni tänker sig biennalens huvudutställning som ett museum där bildens olika förmågor betonas: att skapa kunskap och erfarenhet, lyfta upp drömmar och gemensamma fantasier till ytan. Lite av ett kuriosakabinett där alla slags bilder kan rymmas. Bilder som möjligen, precis som på den förra biennalen, kan förvandla betraktaren, göra denne upplyst.
Mer än tidigare har här gjorts plats åt självlärda konstnärer, eller åt särlingar som inte alltid ansåg sig skapa konst. Eller åt verk som kväkarnas spiritistiska teckningar, C G Jungs bokillustrationer, Rudolf Steiners svarta tavelteckningar. Kort sagt visas en på flera sätt både anarkistisk och lätt provocerande blandning. En visuell spretighet som möjligen förenas som delar i ett encyklopediskt projekt men ännu mer av något annat: en svårartad inåtvändhet.
Över huvudutställningen svävar också ett moln av ointresse för bilders ideologiska last, deras ideologier. Att Gioni placerar C G Jung i det allra första, centrala rummet, är svårt att tolka som något annat än ett statement: idén om arketypen är själva förutsättningen för denna utställning.
Inför denna enorma migränframkallande kakafoni av besatthet, undermedvetna fantasier och andligt sökande är det ändå ett par verk som drabbar. Ett av dem är de små lerskulpturerna av japanske Shinichi Sawada, svårt autistisk och delvis uppvuxen på institution. I den mjukaste lera har han format djurliknande taggiga, hotfulla monsterkroppar. Försynthet möter mardrömmarna, känsligheten det övertydliga uttrycket.
Inåtvändheten i de många presenterade projekten utmanas också i flera verk, som i en mycket spännande kollektiv intervju om sexualitet och identitet – pendlande mellan performance och dokumentär – utförd av Sharon Hayes, Ricerche: three, och i Artur Zmijewskis smärtsamt påträngande Blindly där han låter en grupp blinda människor i olika åldrar och med olika bakgrund måla sina självporträtt.
Men rent fysiskt är det en befrielse att lämna den i stort sett flummiga huvudutställningen och ta sig runt bland de nationella paviljongerna och sidoarrangemangen. Den brittiska paviljongen skapade rubriker redan innan den öppnades, eftersom Jeremy Deller tänkt sig affischer och banderoller med texten ”Prince Harry kills me”, vilka plockades ner.
Denna stympning av den konstnärliga helheten hindrar inte hans utställning English Magic från att vara en av de bättre detta mellanår. Prins Harrys roll är att han gick fri från anklagelser att ha skjutit en fridlyst rovfågel, en blå kärrhök. Jeremy Deller låter en enorm hök straffa prinsen genom att krossa hans bil.
Med humor och politisk vrede tematiseras den globala ekonomins katastrofala verkningar och Englands såriga samtidshistoria. William Morris kliver upp som en jätte och kastar iväg Abramovitjs yacht. Pyramidspelen och privatiseringscheckarna, som bidrog till att bygga hans förmögenhet i det sönderfallande Sovjetunionen, ställs ut.
Och det är fler nationer på biennalen som fokuserat på ekonomin. I den ryska paviljongen travesteras myten om Zeus och Danaë i ett enormt regn av guldmynt – åtkomligt endast för kvinnor, i skydd av paraplyer. I den grekiska möts betraktaren av en sammanställning av penga- eller åtminstone räntelösa ekonomier. De tre filmerna som utgör utställningens bas tematiserar klass på ett kanske övertydligt sätt men är ändå intressanta i en sorts ihärdig önskan att förena ekonomi och konst. Det är nämligen något som inte kan undgå besökaren på denna biennalernas urmoder: här handlar mycket om affärer, om att marknadsföra nationer och konstnärer, höja värdet på samlingar, vårda varumärken.
Så om konstens roll är under omförhandling i huvudutställningen – som en av många kunskapskällor om det mänskliga, en antropologisk vinkel – är den på många av de mindre utställningarna mer specifikt probleminriktad. I 25%. Catalonia at Venice har konstnärerna Fransesc Torres och Mercedes Álvarez följt sex arbetslösa personer, dokumenterat deras liv och bett dem välja, och motivera, ett konstverk. Här blir konsten sociologi, som en mer dagsaktuell undersökning där man kan nå det allmänna genom det specifika.
Om det ena dominerande temat är ekonomi, är det andra naturen, miljön. Inte så märkligt kanske. En viss domedagsstämning kan kännas i den belgiska paviljongen där Berlinde De Bruyckeres Cripplewood – en enorm skulptur, ett lappat och lagat träd i vax, vars detaljer antagit mänskliga eller åtminstone däggdjurslika drag – når en helt monumental, universalistisk nivå.
Ai Weiwei är inte heller denna gång närvarande personligen. Men hans soloutställning är lika välgjord som väntat. På Zitelle, Giudecca: Ett oräkneligt antal uträtade armeringsjärn från jordbävningen i Sichuan, i drivor på betonggolv. En vågrörelse, en perfekt inpassning av det rostande järnet. I kyrkan Sant’Antonin: Sex små hermetiska celler av järn, fyllda med dioramor som skildrar Ai Weiweis tid i kinesiskt häkte.
Vi tittar in genom små springor, uppifrån, från sidan. Känslan av att tjuvtitta förstärks förstås alldeles övertydligt. De fångvaktare som kontrollerar Ai Wiewei kontrolleras av oss. För tio år sedan var temat för Venedigbiennalen ”Betraktarens diktatur”. Det visade sig vara en helt sadistisk biennal, en oöverskådlig flod av filmer. Betraktaren blev snarare en slav. På årets biennal har publiken ett större övertag. Ett obehagligt övertag, det medges, men ändå – det är en modell av Giardini med sina nationella paviljonger som sjunker i det grumliga vattnet i Alfredo Jarrs installation Venezia, Venezia. Inte vi andra.
KONST 55:e Internationella konstbiennalen
The Encyclopedic Palace, Venedig
Till och med 24 november