Sveriges stolta stund

Henrik Arnstad om när Röda Korset kunde ha hamnat i Stockholm

helskärm

Under slutet av andra världskriget utkämpades en mycket märklig kamp, mellan Europas två viktigaste neutrala stater, Sverige och Schweiz. Striden gällde vilket land som var den främsta humanitära stormakten. Sverige vann en förkrossande seger.

Fejden gällde inte bara medmänsklighet, utan även det efterkrigstida anseendet för två export- och handelsberoende småstater som belastat sitt rykte genom att hjälpa Nazityskland.

Den svenska triumfen över Schweiz var därmed viktig. Världssamfundet ville belöna Sverige och straffa Schweiz. Varför inte flytta Internationella Röda Korsets verksamhet, från Genève till Stockholm? Sådan prestige hade stor betydelse – även ekonomiskt.

Den amerikanske historikern och docenten Gerald Steinacher har skrivit boken Humanitarians at War: The Red Cross in the shadow of the holocaust (ungefär ”Humanitärer i krig: Röda Korset i skuggan av Förintelsen”), ett verk som visar hur värdefull transnationell historieforskning kan vara. Trots att jag har sysslat med Sveriges utrikespolitik under världskriget i över 20 år får jag ständiga aha-upplevelser.

Steinacher är inte instängd i det svenska dominerande nutida narrativet, ibland kallat mea culpa-Sverige. Det går ut på att Sverige under kriget enbart var moraliskt genomruttet. Steinacher kan med transnationell blick upptäcka nya fakta när han i sin forskning ställer Sverige och Schweiz sida vid sida. Resultatet blir häpnadsväckande.

Internationella Röda korset (ICRC eller ”International Committee of the Red Cross”) och Schweiz hjälpte inte Europas judar under Förintelsens mest intensiva fas 1942–1943. Sverige började däremot aktivt undsätta judar 1942. Året därpå var den svenska räddningen av Danmarks judar ett humanitärt hjältedåd, som även visade sig ha realpolitiska fördelar. Ledningen för World Jewish Congress hyllade Sveriges ”moraliska storhet” som en ”seger för mänsklighet”. New York Times beskrev svenskarna som ”det enda ljuset” i ett Europa nedsänkt i hitlerismens mörker.

Genom att rädda judar undan Förintelsen, räddade Sverige även sitt internationella rykte vid krigsslutet. Det hade inte Sveriges högljudda flyktingkritiker tänkt på, då de under kriget klagat över hur katastrofalt – inte minst ekonomiskt – det var för Sverige att ta emot massiva vågor av judar och andra flyende. Men resultatet blev ingen systemkollaps.

År 1944 fullföljdes verksamheten med aktionen i Budapest (där Raoul Wallenberg utmärkte sig) samt 1945 med de vita bussarna, en aktion som visserligen innebar egna moraliska tvivelaktigheter. Men det förhindrade inte att vita bussarna gjorde storverk för Sverigebilden utomlands. ”Sverige sågs ultimat som den goda neutraliteten, medan Schweiz utmålades som bedräglig och opportunistisk neutralitet”, skriver Steinacher.

I Genève led ICRC av den nära relationen med det schweiziska statsstyret. På grund av den schweiziska regeringens skräck för Nazityskland hölls ICRC i kort koppel. När Förintelsen pågick som värst förberedde ICRC ett kritiskt uttalande. Statsstyret fick panik. Schweiz president Philip Etter intervenerade och uttalandet gavs ”en förstklassig begravning”, skriver Steinacher. Agerandet 1942 utgör sedan dess Internationella Röda Korsets ”eviga skamfläck”.

Efter 1945 strålade Sveriges humanitära stjärnstatus under ledning av sin superhjälte, greve Folke Bernadotte, chef för svenska Röda Korset och känd från vita bussarna-aktionen. Jag har forskat om Bernadottes intriger för att utmanövrera svenska konkurrenter, angående hjälteglorian. Det är ingen vacker läsning (moraliskt var Bernadotte en ganska tvivelaktig herre). Likväl överöstes han med prestigefyllda internationella efterkrigstida uppdrag. ”He was all over the media, helping”, skriver Steinacher. Bernadottes antischweiziska intrig var att Röda Korset borde internationaliseras, under svensk ledning. Idén fann globalt understöd. Världen gav tummen upp, till och med den paranoide Stalin.

ICRC:s motdrag för att bättre på sitt skamfilade rykte blev att hjälpa civila i det sönderfallande Tyskland. Denna hjälp hittade dock även till flyende SS-män och mördare från Förintelsen – inklusive Adolf Eichmann själv. Schweiz anseende blev ännu sämre när det avslöjades.

Men år 1948 mördades Folke Bernadotte i Palestina, av sionistiska terrorister. Därmed försvann mannen som utgjort samlingspunkt för den svenska utmaningen mot Schweiz. År 1949 blev undertecknandet av den nya Genèvekonventionen en triumf för ICRC samtidigt som kalla kriget startade. Världen föredrog att glömma bort Förintelsen och det svenska hotet mot ICRC försvann.

Det förhindrar inte att Gerald Steinachers bok är fantastisk läsning. Den påminner historikerkåren om hur värdefullt det är med internationell komparativ forskning, som lyfter bort nationalistiska skygglappar. Och ännu viktigare – hur fel uppmärksammade nationalekonomer har, som räknar kronor och ören angående humanitär hjälp och flyktingmottagning.

För mig personligen räcker humanistiska värderingar för att hjälpa medmänniskor i nöd. Men för den lilla exportberoende småstaten representerar humanitär politik även ett realpolitiskt varumärkeskapital, som cyniskt kan värderas till miljardbelopp för den svenska ekonomin. Det bevisar Steinachers forskningsarbete. Och det ena goda förminskar ju inte det andra, eller hur?