Självklart ska även den här boken bli tv-serie
Hajpad debutroman om tidsresor och kärlek
Publicerad 04.00
Ministeriet för tid
Få genrer kan som tidsreseberättelsen locka fram könsstereotyper. När män skriver om tidsresor handlar det oftast om krig; när kvinnor gör det handlar det nästan alltid om kärlek.
Den brittisk-kambodjanska författaren Kaliane Bradleys hajpade debutroman ”Ministeriet för tid” är inget undantag. I en mycket nära framtid har den brittiska staten upptäckt möjligheten att resa i tiden, men begränsat tekniken till att hämta personer ur historien som ändå skulle ha dött, av exempelvis krig och katastrofer, för att inte rubba historiens gång. Romanens namnlösa huvudperson rekryteras som ledsagare, eller så kallad ”bro”, åt en av dessa, kommendörkapten Graham Gore från den ödesdigra Franklinexpeditionen.
Uppdraget går ut på att lära dessa ”utvandrade” ur historien att anpassa sig till livet på 2000-talet, samtidigt som de noga övervakas av ett hemligt ministerium. Inte oväntat uppstår det snart känslor mellan statstjänstekvinnan och den stilige brittiske sjöofficeren från 1840-talet, men det börjar också dyka upp ledtrådar till att experimentet kanske inte är så oskyldigt som det först verkar, då framtida agenter också har ett finger med i spelet.
”Ministeriet för tid” utkom på engelska så sent som i maj, håller på att spelas in som tv-serie på BBC, och har redan nu getts ut på svenska, i stadig översättning av Sofi Rydell. Mycket av framgången kan säkert förklaras av att det gått ett par decennier sedan Audrey Niffeneggers bästsäljare ”Tidsresenärens hustru” visade tidsreseberättelsens romantiska potential, och att greppet nu återfått en del av sin fräschör. Romanen är dessutom skriven i en rapp, ungdomlig stil där liknelserna står som spön i backen. Det märks också att Bradley är verksam som förläggare (på Penguin), då romanen rymmer flera nördiga metakommentarer om dramaturgi och typografi (varje kapitel inleds dessutom med en tillbakablick till Franklinexpeditionen som satts i ett ålderdomligt typsnitt).
Lägg därtill att romanen är lagom tankeväckande och i hög grad handlar om verklighetsbeskrivningar, identitet, genus, rasism och att anpassa sig till andras normer. Här finns många små nålstick mot den engelska självbilden och Storbritanniens roll i historien, och liksom Bradley har huvudpersonen en kambodjansk mamma som en gång varit nästan lika främmande i det moderna Storbritannien som tidsresenärerna.
Som sig bör i en genomarbetad roman för en bredare publik ägnas den sista akten mer åt pistolviftande än åt att förklara tidsresor, tidslinjer och paradoxer – Bradley nöjer sig med ett postmodernistiskt mumlande om historien som en ”narrativ överenskommelse”.
Höjdpunkten förblir dock, snarare än den något sentimentala kärlekshistorien eller det actionspäckade slutet, den första aktens varma beskrivning av tidsresenärernas möte med det sena 2020-talets London. Här utnyttjas det faktum att de är levande anakronismer till att främmandegöra blicken på det mesta som vi tar för givet vad gäller teknik, politik, språk och normer. Det enda de tycks vara överens om är bättre på 2000-talet än på 1600-, 1700- och 1800-talen är strömmad musik, att nästan all möjlig musik finns bara ett par knapptryckningar bort.