Herregud, är det så här att vara människa?

helskärm

Niccolò Ammaniti, vars senaste roman Jag är inte rädd kom på svenska i fjol, debuterade 28 år gammal 1994 med romanen Branchie, Gälar och har sedan dess publicerat ytterligare två romaner, en samling berättelser, samt en bok - Nel nome del figlio, I sonens namn - som han skrivit tillsammans med sin far, Massimo. Trots att Ammanitis författarskap alltså ännu är i tillblivelse har han hunnit utveckla en stilistisk repertoar av en bredd och en skärpa som annars brukar vara förbehållen erfarna berättare och ett för varje bok ständigt mer utmejslat moraliskt och mänskligt universum, där han med ett fåtal komponenter bygger sina svart komiska ödesdramer om vanmakt och livslögn, om lidande och hämnd.

I centrum för Ammanitis berättelser finns därför alltid Översittaren och Hackkycklingen. Michele, berättaren i Jag är inte rädd, är rädd, rädd för sin pappa, för sin mamma, för gängets diktatoriske ledare Dödskallen och mest av allt för att andra ska känna vittringen av hans egen ständigt närvarande rädsla. Dödskallen förvandlar vandringarna i den stekande solen till tävlingar, där den ene efter den andre av hans undersåtar tvingas utföra olika uppdrag som nästan alltid slutar med en förödmjukande bestraffning. Den värld Michele konfronteras med och som tvingar honom att bli vuxen bildligt talat över en natt och som Ammaniti skildrar med en stillsam intensitet värdig Leonardo Sciascia, och varför inte den Stephen King som skrev Stand by me , en berättelse om svek och mod, ekar också genom Långt långt härifrån, den roman som blev Ammanitis genombrott i hemlandet och som nu är förtjänstfullt översatt till svenska av Helena Monti.

Långt, långt härifrån låter två omöjliga kärlekshistorier korsa varandras spår i en toskansk håla, Ischiano Scalo, som ligger nära havet dit ingen av de inkrökta, förbittrade byinvånarna kommer och turisterna undviker byn, som halstras på solspett om sommaren och som vintertid hemsöks av en nordanvind som får öronen att trilla av.

Här heter översittaren Pierini - hans maktställning gör att han kallas vid efternamn - och hans föraktade offer den tolvårige fattigpojken Pietro, gemenligen kallad Dumskiten, en mobbad självföraktare vars enda merit är vänskapen med den vackra, rika och själv-

säkra Gloria. Vänskapen mellan de båda diametrala motsatserna på tröskeln till tonåren är genomstungen av den vaknande sexualiteten och därför en outhärdlig provokation för Pierini och hans hejdukar. Den andra kärlekshistorien är om möjligt än mer ojämlik: efter många år som playboy-wannabe, strandraggare, smådealare och nattklubbsmusiker återvänder pigtjusaren Graziano Bigli till Ischiano med brustet hjärta efter att ha övergivits av go-godansösen Erika, en prestigeförlust han måste kompensera genom att förföra byskolans lärarinna Flora Palmieri, en solitär kvinna med perfekt kropp som vårdar sin mor, döende i en sällsynt neurologisk sjukdom.

Kring dessa båda omöjliga - och undergångsdömda - kärlekspar, grupperar Ammaniti ett helt oförglömligt, tragikomiskt, persongalleri. Här finns Pietros brorsa, Mimmo, som iförd hårdrocksutstyrsel vaktar familjens ynka fårflock och drömmer om att tjäna storkovan på valfångare i Alaska; här finns brödernas far, den elake alkisen som tillverkar en romersk katapult, som kommer till användning i en grannfejd i en scen som utgör de roligaste skönlitterära sidor jag läst sedan J K Tooles Dumskallarnas sammansvärjning - vilket i förbigående sagt vore en passande titel på Ammanitis roman - i hård konkurrens med dem när skolvaktmästaren Italo Miele försöker vända sin egen feghets förnedring till hjältesaga.

Här finns, sist och slutligen, en scen som Pasolini och Moravia hade varit intill skräckslagenhet stolta över. Pierini, ondskans princip, hittar som liten kille en sköldpadda i trädgården, tar in den, sätter fast den i skruvstädet och drämmer till den med en hammare. Den oavvända blick med vilken han observerar färg och konsistens på den smet som sipprar ur sprickan i skalet och det slemmiga spår sköldpaddan lämnar efter sig när han släpper den fri, den blicken är vad som möter läsaren i den spegel Ammaniti håller upp mot världen: ecce homo.

Roman

Ragnar Strömberg