Efter våldtäkten
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2016-04-25
Pia Bergström läser en roman om hjälplöshet och styrka
Roxane Gay är en vass skribent i tidningar som New York Times och Guardian där hon skriver både smart och frispråkigt om ras- och kvinnofrågor och populärkultur. Gay är också universitetslärare i retorik och kreativt skrivande. Förra hösten kom hennes uppskattade essäsamling Bad feminist på svenska, nu hennes debutroman I vilt tillstånd.
I Bad feminist bekänner hon sin egen oförklarliga dragning till Suzanne Collins mörka ungdomssaga Hungerspelen, särskilt den hårdhudade hjältinnan Katniss Everdeen fascinerar henne. Katniss räddas inte av någon klassisk manlig riddargestalt, hon överlever för att hon kan uppbåda sin egen styrka när hon behöver den.
”Folk brukar tro att jag är stark. Det är jag inte”, konstaterar Gay i samma text. Öppet och ogarderat berättar hon sedan om när hon själv som naiv och blyg tolvåring blev utsatt för en rå gruppvåldtäkt av några större skolpojkar i en stuga i skogen. Den drivande var den hon trodde var hennes ”pojkvän”. Blödande, förlamad av skam haltade hon hem och vågade inte berätta för någon. Händelsen ”delade hennes liv i före och efter”.
Jag läser I vilt tillstånd som en bearbetning av den erfarenheten, ett dramatiskt tydliggörande av vad ett sånt övergrepp innebär som social symbolhandling. Romanen är skriven för att fånga en mainstreampublik, är språkligt ganska konventionell och, precis som Hungerspelen och flera av de storfilmer hon analyserar i Bad feminist, som Twilightserien, Femtio nyanser-filmerna, en modern saga.
Sagans prinsessa är den svarta Los Angelesadvokaten Mireille Duval, en självsäker överklasstjej som har allt – en trygg barndom, ett bra jobb, en sexig (vit) make som avgudar henne, ett skrattande litet barn – men som förlorar allt. Under ett besök hos de förmögna föräldrarna i Haiti blir hon kidnappad av ett gäng beväpnade unga män, ett inte alls ovanligt brott i Port-au-Prince. De håller henne fången, misshandlar och utnyttjar henne sexuellt i 13 dagar i väntan på den lösensumma på 1 miljon dollar som den principfaste fadern vägrar betala.
Prinsessan/hjältinnan som aldrig någonsin i sitt liv tvingats på knä, som växt upp med tjänare och föraktar den underordnade kvinnoroll många av oss fått med modersmjölken, gör desperat motstånd, så där som ärbara kvinnor ska för att det ska räknas som ”riktig våldtäkt”. Hon slåss, spottar, käftar, klöser, biter, hånar, trots att hon får mer spö då och inte har en chans. De brutala männen från fattigkvarteren straffknullar den rika horan dygnet runt, knullar sönder henne inuti, njuter av att göra henne till intet, ingen.
Först när kidnapparna hotar ta sonen ger hon upp och blir smart, låtsas medgörlig, låtsas ”älska” med ledaren, en självgod psykopat som kallar sig Befälhavaren. I sin inre bokföring kallar hon denna uppgivelse att ”dö”.
Trots klichéerna och rysarladdningen – är det medkänsla, fasa eller ett sadistiskt frossande som magnetiserar frågar jag mig – så lyckas Roxane Gay förmedla den ”laglöshetens fasa” som en våldtagen eller misshandlad eller dödshotad varelse kommer i kontakt med. En hjälplöshet som förändrar en på djupet. Jag vet, för jag var själv en gång offret i en överfallsvåldtäkt.
Men vem är egentligen stark och vem är svag i det ”otämjda tillståndet”? Bara den som överlever kan vittna. Roxane Gays saga må kännas spekulativ i vissa plågsamma delar, snarlik den populärkultur som tycks besatt av våld riktat mot kvinnor – det hon är så kritisk mot i Bad feminist. Men här är perspektivet och jagets röst offrets och Gays saga kan därför berätta något annat än kriminalarna. Hon lär oss att även en tillintetgjord och ”död” prinsessa kan bli levande igen.
Det jag själv uppskattar mest hos hennes förödmjukade och förkrossade hjältinna är att hon aldrig någonsin känner skam, varken under övergreppen eller i det långa svåra ”efteråtet”.