”Blodbok” närmar sig rasismens historia

Burcu Sahins nya diktsamling skapar en ny form av språksensuell trasig dokumentarism

helskärm

I Burcu Sahins nya diktsamling Blodbok sitter diktjaget på Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Hon har feber, arkivfeber. Sjukdomen som drabbat hennes poesi är historieskrivningens strävan efter att klassificera och ordna: ”ett repetitivt, nostalgiskt begär efter ursprung / en plats där gudar och människor befaller”. Problemet är att historien är kaotisk och motsägelsefull. Försöker man bringa ordning på en plats är risken stor att man skapar oreda på ett annat ställe.

Utgångspunkten i Blodbok är därför att närma sig rasismens historia, från eugenikens experimentlusta till vardagsrasismens tysta våld, med vetskapen om att arkivet varken är neutralt eller opartiskt. Tvärtom. Arkivet är en kunskapsform och en ordningsprincip som smittar av sig på den som sätter sig i förbindelse med det. Den centrala poetiska frågan som ekar genom varje enskild rad är: går det att benämna utan att klassificera? Vem undersöker vad? Varför, och med vilka följder?

Sahins svar är att frigöra dikten från systematik och ordning. I stället knådar hon de historiska dokumenten i konkretistisk tradition. Hon lägger till och drar ifrån, hakar på appendix, citerar, bearbetar, stryker ord och bryter rader. Hon gör så att dikten blir ett motgift mot arkivfebern, en motbok där dikten blir en egen form av vetande, ett eget arkiv, öppet med sin subjektivitet och sina godtyckliga urvalsmetoder.

Med Blodbok tar Sahin därför ett steg i en ny riktning. Från den prisbelönta debuten Broderiers stilistiska enhetlighet mot en större splittring. I centrum för dikten står fortfarande benämnandets våldsamma kraft att omskapa verkligheten, men nu har fokus flyttats från familjens minnesarbete till historieskrivning.

Även stilen utmärks av söndring. Än står den med ett ben i den högstämda och allvarsamma tonart som utmärkte debuten, än med ett ben i ett sakligt konstaterande och kontrasterande. Formmässigt finns här också ren konceptdikt, som i den sista delens raderingspoetiska Linné-cut up ”Nemesis Divina” och dokumentaristiska kollage över rasistiska våldsbrott i ”Minneslund”.

Sahin har med Blodbok skapat en ny form av språksensuell trasig dokumentarism som ger dikterna en tyngd i vår tid. Det visar på stort poetiskt mod att inte bara peka ut ett ämne att kritisera, utan också att visa upp verktygen med vilka kritiken ska utföras.

Blodbok avsäger sig arkivfeberns yra drömmar om entydig historisk sanning. Konsekvent nog avslutas inte ens arkivarbetet. Samlingens sista dikt består av en tunn remsa som löper över de sista sidorna. De öppnar mot en fortsättning som bejakar insikten att vi kanske inte ens har tillgång till vår egen tids arkiv eftersom det är inifrån dess språk vi talar: ”Vem har sagt att bruset döljer musiken / Lyssna / Besvara inga frågor / För bara varningarna vidare”.

Burcu Sahin medverkar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hennes bok av Evelina Stenbeck, fil dr i litteraturvetenskap