Skönhet i en sönderfallande värld
Kristofer Folkhammar läser en vacker och avskalad diktsamling
Publicerad 2019-05-07
Inom science fiction-genren betecknar temat ”first contact” ett första möte mellan mänskligt och utomjordiskt liv. En många gånger dramatisk och existentiellt omvälvande scen där avspeglingar för jordiska frågor som utanförstående och främlingsfientlighet, kan ta fart.
I den utsträckning som Johannes Heldéns fragmentariska poesi kan fogas samman till gestaltande scener är de första mötena i nya boken av två slag. Dels handlar det om ett slags nya livsformer.
De bryter fram genom ett övergivet landskap, präglat av en eko-katastrof. Hybrider som suddar ut gränser mellan flora och fauna, människa och artefakt, hoppfullt liv och nedsmutsad undergång: ”den första exo-botaniska livsformen – en semitransparent / blomma utan klorofyll. Den doftade av flygplansbränsle och tjära, och kommunicerade via svaga elektroniska / pulser i sitt rotsystem.”
Och dels kan man läsa Heldéns grepp med fabricerade böcker i boken mot temat om en första kontakt. Rester av återfunna manuskript till ”fältguider”, dels till trädgården på ett rymdskepp, samt till en kommande planet, utgör större delen av First contact. De antyder en Aniara-liknande flykt från en förstörd planeten Jorden.
Dessa grafiskt blinkande inslag i dikten, står mot Heldéns minimalistiska och elliptiskt ofullständiga stil.
Ett utförande som får den här undergångsdikten att snarare vetta mot en svindlande känsla av oändlighet, än exempelvis en akut, uppfordrande sorg – som kan märkas hos andra, mer utpräglat ekokritiska poeter.
Science fiction-referensen har varit framträdande i Heldéns poesi ända sedan debuten Burner, 2003.
I takt med att hans poetiska landskap förskjutits från det urbana till en postapokalyptiskt färgad naturlyrik, har denna genreanspelning präglat dikten på olika sätt. Från att ha stått för en ganska apart – men uppiggande – hint om fiktionens ändlösa möjligheter, till att i nya boken vara tämligen konkret och genretrogen: En iscensatt framtid som dikten gräver ut.
”First contact” är inte mitt första möte med Heldéns poesi. Jag känner mig ganska hemma bland hans ”industriruiner”, ”nedlagda järnvägar utmed kustlinjer”, ”kraftledningar” och ”suddiga ljus”. Skönheten i förstörelsen. Det förlorade och det eviga sammantvinnat. Sången i bruset.
Brutalsammanfattat: Platser som vittrat sönder på ett sönderbrutet språk.
Det är väldigt vackert. Men emellanåt så avskalat och konsekvent genomfört att dikten får något stumt över sig. Driver man det för långt får också det djärvt arrangerade något manierat och förutsägbart över sig.
I början av boken, dyker en oväntat rolig rad upp.
Kursiverad och influgen från ett annat populärkulturellt idiom: ”This is not a Johannes Helden t-shirt”.
”Nä nä – fast lite ändå!” hör jag mig själv ropa till den där raden, som framstår som en smula defensiv.