När Cissi Wallin gjorde kaos med medierna
Lina Makbouls indignerade försvarstal är inte en fruktbar väg framåt
Publicerad 2023-03-14
På sidan 125 i sin bok ”Revolutionens första offer” skriver Lina Makboul att ”det aldrig går att vinna mot människor som inte spelar efter regelboken”.
Då har hon stångat sig blodig mot Metoo-rörelsen och dess härförare under arbetet med Uppdrag gransknings program som skulle få titeln ”#metoo och Fredrik Virtanen”. Det sändes i maj 2018.
Vad är det då för regler de inte följer? En sak är att de hänger ut män offentligt och anklagar dem för sexualbrott, helt utanför rättsapparatens ordning. Men en annan, som frustrerar Makboul enormt, är att de är extremt skeptiska till henne, journalisten.
Kvinnor som vittnat i olika facebookgrupper vägrar låta sig intervjuas. I journalistgruppen #deadline varnas medlemmarna rentav för Makboul. De mer namnkunniga med egna plattformar skriver och pratar om hur irriterande hon är, och att hon är ute för att sänka rörelsen.
När Makboul skickar intervjufrågor till Cissi Wallin publicerar hon dem omedelbart i sina sociala medier. Hon gör ner henne och Uppdrag granskning på alla möjliga sätt. När Makboul försöker svara blir allt bara ännu värre.
I boken skildrar hon den skärseld som hela processen före och efter UG-programmet innebar. Här finns plågsamma detaljer inte minst om bristen på stöd från kollegor, och hur lögner och ryktesspridning gjorde cheferna osäkra. Jag ska för transparensens skull säga att många journalister och mediechefer nämns i boken, också medarbetare i denna tidning. Jag vill varken kritisera eller ta dem i försvar.
Mer intressant är bilden av en verklighet där journalisterna inte vet hur de ska navigera. Makboul är inte ensam om sin frustration, förvirring och vrede. Dels finns olika perspektiv inifrån Metoo-turbulensen i form av Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, Fredrik Virtanens ”Utan nåd” och Cissi Wallins ”Allt som var mitt: Historien som inte får berättas”, men även SVT-journalisten Anna Hedenmos ”Uppdrag sanning” (2018) bör nämnas i sammanhanget.
Hedenmo uttrycker nämligen ett liknande missnöje med dem som är kritiska till eller inte litar blint på hennes journalistiska omdöme. I Hedenmos fall rör det sig främst om debatten kring Agendas rubrik ”Hur mycket invandring tål Sverige?” 2012.
I hennes journalistiska universum skapar nyhets- och grävjournalister per definition inte opinion, och de som uppfattar det så är odemokratiska.
Ungefär samma uppfattning har Lina Makboul. Hon ser sig som den oförvitliga sanningssökaren och demokratins garant, och är väldigt arg på dem som inte köper den bilden rakt av. I alla fall är hon det nu, när hon i efterhand skriver ner sina upplevelser.
Hon funderar inte en sekund på varför en del människor uppenbart inte har fullt förtroende för henne och hennes program. Boken innehåller inga reflektioner över tv-mediets genomslag och makt, eller hennes egen. Heller inga försök att förstå den nya sortens offentlighet och den – på gott och ont, verkligen – rubbade maktbalans som de sociala medierna innebär.
Detsamma tycks gälla även UG-redaktionen, som mest verkar ha ägnat sig åt akut krishantering. Hon beskriver hur de som jobbar med Metoo-programmet fullständigt tappar koncepterna när folk inte uppför sig som väntat, och strålkastarljuset plötsligt vänds mot dem själva. Boken hade kunnat heta ”När Cissi Wallin gjorde kaos med Uppdrag granskning”.
Att detta var ett trauma är fullt förståeligt, men jag tror inte journalistiken i längden är betjänt av indignerade försvarstal om hur demokratin är under hot när verkligheten inte stämmer med manualen. Observera att udden här inte är riktad mot undanglidande företagskonglomerat, politiker och myndigheter, utan i Makbouls fall mot andra journalister och helt vanliga medborgare.
Journalistiken framställs som något skört som i princip borde fridlysas – och detta kommer inifrån skjutjärnsredaktionen på Uppdrag granskning.
Det är ingen klädsam roll, och heller ingen fruktbar väg framåt.