En underhållande undersökning av livet

Karl Ove Knausgård utforskar det sekulära samhället i ”Morgonstjärnan”

Claes Wahlin

helskärm

Karl Ove Knausgård senaste roman Morgonstjärnan är konstruerad som en fläta, men där trådarna inte alltid sitter på plats. Åtta personer får en eller flera monologer i sammanlagt nitton kapitel, som avslutas med en essä av en av personerna. Handlingen tilldrar sig under två dagar, huvudsakligen i och kring Bergen. Tiden är den nära framtiden, 2023. Emellanåt tangerar de olika personernas liv varandra, men inte alla och sällan mer än tillfälligt. Yrkesgrupperna är ett tvärsnitt av befolkningen: läkare, universitetslärare, receptionist, vårdbiträde, rentier eller journalist. Deras moral skiljer sig åt, både i tankar och hur de handlar mot människorna omkring sig.

Det kan vara Arne som dricker alldeles för mycket, möjligen beroende på hans hustrus tilltagande psykiska besvär. Vi har journalisten Jostein, degraderad från kriminalreporter till kulturjournalist (!), som också dricker för mycket, men dessutom behandlar de han möter och har att göra med som ett svin.

Vi möter i moralkodexens andra ände läkaren Solveig, ständigt beredd att ställa upp men osäker när hon hamnar i moraliskt bryderi. Där finns även Katherine, prästen, som känner djupt med sina få får i den kristna flocken. Så har vi flera unga människor i den ålder där moralen ännu är under förhandling.

Den realistiska prosan är pregnant och romanen har ett högt tempo. Staffan Söderbloms säkra översättning följer originalets norska ända ner till kommatecknen. Att sedan den norska satsmelodin ger en mjukare rörelse än den svenska, det kan inte hjälpas, men måste noteras.

Knausgård är skicklig på att frammana människor i sin specifika miljö, hur de känner sig hemma eller främmande i tillvaron och vilken strategi de har för att i respektive situation förstärka eller försvaga sina positioner. Möjligen kunde de olika rösterna vara lite mer individualiserade, de tycks dela ett idiom, trots olika yrken, åldrar och utbildning.

Men alla har problem i olika grad som de måste ta itu med snarast möjligt, en del flyr dem, andra kämpar. Som bakgrund, nästan ett slags overplot, pågår något egendomligt, egentligen flera egendomligheter. Framför allt visar sig en starkt lysande stjärna på himlen, en morgonstjärna. Det är inte Venus, stjärnan lyser allt för starkt och syns på fel plats på firmamentet. Fenomenet noteras, men livet går vidare, som är det bara en kosmisk ovanlighet vetenskapen strax kommer att förklara.

Det andra som händer är att en del av personerna ser sådana de vet är döda: en patient som dödförklarats återuppstår, en man som byter några ord med prästen ligger sedan tidigare död i en kista inför en begravning. Allt är inte som vanligt. Om sedan morgonstjärnan ska tolkas som Gud eller Djävulen – Bibeln har båda varianterna: Jesus eller Lucifer – lämnas öppet.

Eller kanske inte helt och hållet. Romanen avslutas med en essä av Egil, en av personerna: ”Essä om döden och de döda”. Detta avslutande kapitel styr läsningen mot det religiösa som moralisk källa. Visserligen nämns här andra metafysiska föreställningar om livet och döden, och Bibeln är en nog så rimlig utgångspunkt för en moraldiskussion, och romanens motto är hämtat från Uppenbarelseboken. Jag undrar likväl om inte en mer sekulär diskussion skulle uppfattas som mer samtida.

Något har i alla fall börjat, och den avslutande essäns författare Egil tror sig veta vad morgonstjärnan betyder. Om de två kommande aviserade delarna – del två redan till hösten – ger läsaren någon förklaring på mysterierna, och om Knausgård förmår att ge övertygande svar, eller hellre formulera tankeväckande frågor kring denna apokalyps i vardande, återstår att se.

Främst läser jag romanen som en underhållande undersökning av det oreflekterade livet, ett utforskande av hur ett sekulariserat samhälle väljer att avstå från att beakta det som inte ryms i de gängse förklaringsmodellerna som våra olika vetenskaper tillhandahåller, och vilka moraliska och andra konsekvenser detta leder till.