Kattens svans kan leda ända ut i havet
Pusselbitarna faller på plats långsamt i Linnea Axelssons ”Magnificat”
Publicerad 2022-03-04
Först ser romanen ut som en uppföljare till Linnea Axelssons förra bok, det Augustprisbelönade eposet Ædnan. Ett snarlikt skugglandskap avtecknar sig på omslaget, ett snarlikt sci fi-artat typsnitt med bokstäverna som utomvärldsliga lämningar. Och så titeln, ett lite ovanligt, obskyrt låneord: Magnificat. Det vill säga Marias lovsång, ett upphöjande.
Ändå är det mer som skiljer dem åt. Om Ædnan var lång, tung och stor, är Magnificat kort, lätt och liten till både form och innehåll. Men också här finns mytiska anslag.
Det börjar med en förlust. En före detta pojkvän som gick bort i en bilolycka i norra Sverige hemsöker den till Paris inflyttade berättaren. Kvinnan har gift sig och skaffat barn men får nu sällskap av pojkens ande eller minne eller vad det nu är, allt medan hon funderar på förhållanden, graviditeter och familjeliv. Det är jordnära men med en gråblek lyster.
Som i den förra boken växlar Axelsson mellan olika tidsplan, gärna flera gånger per sida där prosapoetiska betraktelser görs om livet före och efter tragedin. Romanens tre kapitel – ”Kvällen”, ”Dagen”, ”Morgonen” – återspeglas i gränsgången mellan pojkens död och dotterns födelse, som en cyklisk rörelse mot pånyttfödelse, försoning, rening.
Här finns också en berättelse om utvandring. En gång bröt familjen med det ”traditionella” livet i Sverige, som den namnlösa berättaren återger – och här är alla namnlösa eller arketypiska, som ”pojken”, ”kvinnan”, ”min vän”, förutom barnet vars namn avslöjas inte-så-överraskande mot slutet. Mellan raderna anar man att det rör sig om ett samiskt ursprung där livet i den europeiska huvudstaden bildar en symbolisk motpol, med den döda pojken som ett förkroppsligande av det som lämnats bakom och som likväl återvänder.
På ett plan är det lätt att rycka på axlarna åt Axelssons lite högtidliga tonläge och grundformspoetik, där det vardagliga leder ut i det oändliga. Samtidigt är det en sinnrikt konstruerad miniberättelse med en stillsam resonans. Pusselbitarna faller endast långsamt på plats – det är som att se land avteckna sig ur dimman på havet, till lika delar sorgtyngt och fjäderlätt.
Problemet är i stället att den döda pojken tvingas bära upp berättelsen fast han inte riktigt fyller någon funktion mer än som mentalt möblemang. Till skillnad från Maxim Grigorievs Europa, också det en roman om en död vän som hemsöker en i Paris bosatt invandrare, är allt hos Axelsson outtalat. Frågorna om förlorade rötter löses upp i den vaga sorg som omsluter allt. Världen är i grunden splittrad i Magnificat, inklusive berättelsen själv. Därför blir den bara milt engagerande. Som bäst är Axelsson i de sinnliga detaljbilderna och plötsliga tankesprången från en katts svans ända ut i havets virvelströmmar, vilket visar på en okonstlad poetisk begåvning under den formella romandräkten.