Den historiska kuppen mot ’68

Kjell Östberg om försöken att krympa studentrevoltens betydelse

helskärm

I sin bok May ’68 and its afterlives diskuterar den amerikanska litteraturvetaren Kristin Ross vad som hänt med minnet av 1968.

Liksom alla mäktiga rörelser har maj -68 växelvis begravts, trivialiserats eller framställts som något apart eller monstruöst. Maj -68 var antagligen den största massrörelse som ägt rum i Frankrike. Ingen del av befolkningen, ingen region, stad eller by förblev opåverkad.

Och det började inte med att studenterna i Nanterre protesterade mot att män och kvinnor inte fick dela studentkorridor. Det började i Algeriet på 1950-talet och fortsatte långt in på 1970-talet.

Men den dominerande berättelsen om 1968 har reducerats till en historia om studenter i Paris som under karnevalliknande former under några vårveckor ockuperade teatrar och universitet och kastade gatsten mot polisen. Och deras bestående bidrag har krympts till en omvandling av vanor, värderingar och livsstil som kom att montera ner den auktoritära staten för att ersätta den med en modern, liberal.

Intressant nog representerar två svenska böcker som kommit ut lagom till femtioårsminnet av 1968 var sin variant av dessa tolkningar, Henrik Berggrens 68 och Ulf Bjerelds och Marie Demkers 1968. När allt började.

Berggrens bok är, som anstår ett verk från Max Ström förlag, en vacker skapelse. Ja, det är egentligen en rik bilderbok varvad med ett antal kortare essäer och betraktelser.

Här dominerar bilden av det häftigt uppblossande ungdomsupproret. 68 blir inte en händelse med politisk potential utan ännu ett utbrott i en lång serie av ”historisk oordning”. Boken börjar med LSD, Marcuse och kårhusockupationen och slutar med den sexuella revolutionen.

Våren 1968 beskrivs som ett socialpsykologiskt crescendo byggt kring en känsla av att hela världen var innefattad i en stor rörelse. Men i själva verket rörde det sig om en ytlig generationsgemenskap, menar Berggren, ett föräldrauppror och snart skulle studenternas drömmar om ett nytt samhälle leda över till totalitära tänkesätt.

68:s aktörer är studenter, journalister, författare och konstnärer, gärna med borgerlig bakgrund. Berggren är närmast besatt av att leta efter sådana klassetiketter att klistra på 68-orna; att Anders Carlberg kom från präktig medelklass får vi för säkerhets skull veta inte bara en utan flera gånger; hans pappa var sjukvårdstjänsteman.

Mot slutet av året har etablissemanget segrat över hela linjen. Upproren ställdes in och upprorsledarna kunde påbörja sin långa marsch genom institutionerna. Karnevalen är över.

Statsvetarna Ulf Bjerelds och Marie Demkers 1968. När allt började är en nyutgåva av deras I vattumannens tid, försedd med ett nyskrivet förord. För dem handlar 1968 inte om höger eller vänster, än mindre om politisk förändring. Det var ett i grunden liberalt uppror för rätten att välja livsstil.

Deras huvudtes är att den långsiktiga betydelsen av 1968 ligger i att en grupp centrala aktörer lyckades fullborda slutfasen av utvecklingen mot det moderna samhället genom att rensa ut de flesta av de auktoriteter som fortfarande fanns kvar. Tyvärr ersattes inte de förkastade normerna med nya, vilket bidrog till att försvaga de värden om frihet och jämlikhet som 68-revolten byggde på. Individualisering blev revolutionens sinnebild och arvedel.

Det är sant att ett av 68-ornas marxska älsklingscitat var att mänsklighetens frigörelse förutsatte varje enskild människas frigörelse. Men vad som mer än något annat kännetecknar 60- och 70-talsradikaliseringen är den kollektiva, och i betydande utsträckning också framgångsrika, kampen i sociala rörelser för politiska reformer; insikten att det också behövs en materiell grund för att förverkliga individers frihet.

Bjereld/Demkers tolkning ligger väl i fas med den som de nya franska filosoferna utvecklade på 1980-talet.

Som ett led i den nyliberala kontrarevolutionen gällde det att sudda bort varje minne av de gångna årtiondenas samhällsomvandlande ambitioner och potential.

68-ornas insats reduceras till att ha utfört kapitalismens vårrengöring, som Ross bitskt konstaterar.