Hårresande skröna
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-14
Elise Karlsson läser en underhållande mellanbok av Sofi Oksanen
Norma är flickan med the good hair, faktiskt är hennes lockar så fantastiska att kvinnor är beredda att -betala stora pengar för att få fylla ut sina frisyrer med dem. Problemet är bara att bra hår inte nödvändigtvis är samma sak som gott hår.
Man föds inte till kvinna, man blir det, och hur man blir det hänger bland annat på håret. Att inneha rätt typ av hår och kvinnlighet kan vara ett medel till makt över det egna livet. Men den kvinnligheten köps av andra kvinnor, som är lägre ned i hierarkin och befinner sig på avlägsna platser. Vars problem vi som går in på hårsalongerna inte behöver konfronteras med.
Om den ljusskygga marknaden handlar Sofi Oksanens senaste roman Norma, en roman som drar läsaren med på en svindlande hårresa i tid och rum, som rör sig bort från realismen och in i magin. För Normas hår är inte bara bra, det är övernaturligt bra. Med obönhörlig kraft växer det, meter på meter, snärjer in henne. Precis som för sagans Rapunzel är håret ett fängelse, men kanske också en möjlig flyktväg.
För den som har vant sig vid en Oksanen som skriver om tunga ämnen i en tung ton är Norma ovan läsning. Utrensning (på svenska 2010) och När duvorna försvann (på svenska 2013) har etablerat Oksanen som en författare av historiska romaner om 1900-talets stora konflikter.
Ändå är det kanske inte ämnet som gör att Norma skiljer sig från de två senaste romanerna – hår kan verka som ett ytligt ämne, men är så sammantvinnat med globaliseringens grymma logik att allvaret i allra högsta grad är närvarande.
Det kalla krigets uppenbara ointresse för mänskliga rättigheter fortsätter in i senkapitalismens tid, där medborgare i välmående, demokratiska samhällen inte drar sig för att utnyttja de som fötts på fel plats. I Oksanens roman handlar det om hår, men också om surrogatindustrin. Som det står vid ett tillfälle: ”Den som behärskar håret, behärskar kvinnan. Den som härskar över fortplantningsförmågan, härskar också över männen.”
Hos Oksanen är förräderiet något som kräver närhet, intimitet. Bröder förråder bröder, älskande varandra; det är de som man lever ihop med som man kan lita på minst av alla. Så är det också här, där den konflikt som Norma blir indragen i har världen som spelplan, men också familjen.
Det som skiljer Norma från Oksanens tidigare böcker, och då inte bara de historiska romanerna utan också -debuten Stalins kossor och kultromanen Baby Jane, är en viss brådska i berättandet. Genremässigt lutar det den här gången mer mot action än mot kammardrama, de knivskarpt uppmålade scenerna som gradvis skruvas åt har här gett plats för ett redan från början uppskruvat tempo.
Norma försöker hantera sorgen efter sin nyligen bortgångna mamma, samtidigt som hon nystar både i en korrupt affärsverksamhet och i sin egen släkts förflutna. Det är mycket som ska flätas samman och som läsare har man en hel del namn, platser och tider att hålla reda på.
Även i den svenska utgivningsprocessen tycks det ha funnits en viss brådska. Norma är tryggt överförd till svenska av Oksanens trogna översättare Janina Orlov, men förekomsten av slarvfel, en på några ställen märklig ordföljd och en udda blandning av stilnivå (som när ”pinglor” och ”lajkar” obekvämt trängs i samma mening) får mig att misstänka att förlaget velat snabba på utgivningen mer än en författare av Oksanens kaliber förtjänar.
I ett författarskap som Oksanens blir Norma oundvikligen en mellanbok, men det till trots är det en underhållande och läsvärd skröna som säger en hel del om vår tid. Och om vårt förflutna också för den delen, de historiska uppdelningar av världen som spökar i globaliseringens geografi.