Färgstark förebild
Camilla Hammarström läser om Sigrid Hjertén – konstnären som tog plats i männens värld
Publicerad 2017-05-21
Som en förgrundsgestalt inom modernismen är Sigrid Hjertén en av de högst värderade. Med sin djärva färgbehandling och sensitiva linjeföring överglänser hon många gånger samtida manliga kolleger.
Hennes livs historia, som slutade tragiskt med psykisk sjukdom och en misslyckad lobotomi vilken ledde till hennes död 1948, har lockat olika uttolkare. Karin Johannissons bok Den sårade divan (2015) behandlar sjukdomshistorien hos Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. När den kom ut invände Per Gedin, författare till en biografi om maken Isaac Grünewald, mot Johannissons bild av Sigrid Hjertén som ett hjälplöst offer för patriarkatet. Han menade att hon tvärtom var en självständig och ambitiös konstnär som var medveten om sitt värde och stöttades av sin make.
När nu Görel Cavalli-Björkman har skrivit den första heltäckande biografin om Sigrid Hjertén går hon i huvudsak på Per Gedins linje. Hon har även konsulterat honom som läsare under arbetet.
Hon vänder sig mot en genusorienterad forskning som framhäver de sociala begränsningar som drabbat kvinnliga konstnärer och menar att Sigrid Hjerténs äktenskap med Isaac Grünewald skapade möjligheter snarare än inskränkningar. Görel Cavalli-Björkman har utgått ifrån brevväxlingen mellan makarna och sonen Iván Grünewalds utkast till en biografi om föräldrarna. Hon har velat låta Sigrid Hjertén komma till tals med egna ord.
Om Görel Cavalli-Björkman hade hållit fast lite mer vid sin kritik av en viss genusorienterad beskrivning av kvinnors konstnärskap hade det här kunnat bli en riktigt intressant bok om hur det är att vara kvinna i avantgardet, så som titeln antyder. Eftersom hon då hade varit tvungen att förhålla sig även till feministisk forskning som inte låter sig avfärdas så lätt.
Nu saknas kvinnoperspektivet, vilket gör berättelsen om Sigrid Hjertén en aning flack. Ingen jämförelse görs med samtida kvinnliga konstnärer som exempelvis Molly Faustman och Maj Bring. Boken har mer formen av rejäl biografisk redogörelse än analys av livshändelser och skapandevillkor.
Sigrid Hjérten och Isaac Grünewald levde långa tider skilda åt. Hon i deras kombinerade bostad och ateljé i Paris och han i Stockholm och på andra platser där olika uppdrag utfördes. Därav den livliga korrespondensen. Sigrid Hjertén, som varit en av Matisses favoritelever, trivdes på kontinenten där hon kunde stå i kontakt med det internationella avantgardet i form av utställningar och umgänge.
Breven mellan makarna behandlar ofta deras gemensamma affärer med sin konst. Det är tydligt att de hade ett starkt stöd i varandra. Grünewald uppmanar Hjertén att måla och skriver att hon är den bättre av dem.
Samtidigt är det uppenbart att Sigrid Hjertén kände sig övergiven i Paris. Görel Cavalli-Björkman vill spela ner betydelsen av att Isaac Grünewald tog sig olika älskarinnor. Men åtminstone ett av breven som citeras visar att Hjertén kände sig oerhört kränkt och förnedrad av hans förbindelser. Det inte orimligt att tänka sig att det kan ha bidragit till att hon insjuknade. I en komplex verklighet kan ju ett förhållande ha både konstruktiva och destruktiva konsekvenser.
Styrkan med biografin är hur den visar att Hjertén var en central gestalt inom modernismen som respekterades av kollegorna och flera välkända recensenter, en högst aktiv och målmedveten konstnär som deltog i inte mindre än 115 utställningar under sin livstid. Det är en uppfriskande korrigering av bilden av Hjertén som allmänt skör och motarbetad av kritiken på grund av sitt kön. En ironi är det ju att det behövs en närmast feministkritisk biografi för att klargöra detta.