Sveriges baksida i förhörsstolen
Magnus Dahlström är en virtuos på att uppehålla sig i torftigheten
Publicerad 2020-03-12
En civil utredare anställs och tilldelas ett rum hos polisen. Hon ska ta hand om inkomna anmälningar som ingen har tid med. Hålla förhör med de inblandade parterna. På egen hand skapa sig en bild och reda ut vad det handlar om.
Idogt och inkännande och med enkla tricks ägnar sig den civila utredaren åt sitt arbete, hälften detektiv, hälften socialpsykolog, och håller läsaren i konstant oro och spänning med sina förhör.
I sina senaste romaner har Magnus Dahlström visat vilken oerhörd uppmärksamhet han kan rikta mot detaljer. Detaljer som finns och som bara låter sig anas.
Dahlström är en virtuos på att uppehålla sig i torftigheten. Registrera den och hålla den kvar, tills den börjar avge sitt eget ljus, sina egna fängslande mönster. Blir sin egen verklighet.
I nya romanen håller han sig strikt till den civila utredarens uppgift. Till hennes tillfälliga arbetsrum, personalrummet, korridoren och toaletten. Nån gång dricker hon vatten, vaskar ansiktet, tittar på sig själv i spegeln. Köper en krukväxt till fönstret utanför vilket det nästan alltid är grått. Hennes kollegor i uniform svarar inte på tilltal, avdelningschefen viftar ständigt bort henne, det är både symboliskt och bokstavligen som om hon inte finns.
Men i denna osynlighet finns mycket att hämta. Bokens tretton delar rör anmälningar av eventuell mordbrand, övergrepp, grovt förtal, misshandel, mord. De förhörda är missbrukare, ensamkommande, barn, tonåringar och vuxna, människor från hela samhället. Så mycket i det de säger är oklart, kaotiskt, motsägelsefullt. Så mycket avgörs av maktförhållanden. Vem ljuger, vem talar sanning och finns något däremellan?
Texten är intrikat och bidrar med sina kursiveringar och outtalade tankar till mystiken. Den civila utredarens speciella mottaglighet för det människorna avger under pågående förhör får stor plats. Deras blickar, dofter, närvarons övertoner. Ögonens vitor som plötsligt framstår onaturligt vita mot pupillens svarta hål, ljuset som faller över den väntande kvinnans sjal trots att ingen ljuskälla är synlig.
Utredarens intuition och förmåga att se djupare låter Dahlström bli läsarens då han på samma gång skildrar samhällets svarta hål och ojämlikheter och skapar egenartade akter av mystik.
I det övergivna rummet med staplar av pappershanddukar och informationsbroschyrer som ingen längre delar ut, utförs ett slags tolkningsmässiga processer som är litterär trollkonst. Föreställningar och fördomar försvinner bort, det som uppdagas är både hoppfullt och hopplöst, detaljer visar sig rymma helheten.
Det kan inte hjälpas, jag tänker på huvudpersonen som ett slags Jesus. Sådan är också denna mäktiga bok om Sverige 2020 och den ringaktade och genomskådande civila utredaren.