Att vara kvinna i männens SD

Partiet där kvinnor snabbt kan klättra – och snabbt slås ut

Inga-Lina Lindqvist

helskärm

Går man runt i åsiktskorridoren kan man uppleva intressanta möten. Jag minns en fritidspolitiker jag pratade med. Hur han knappt vågade avslöja vilket parti han representerade. Han gjorde sig redo för mitt avståndstagande innan han sa att han var sverigedemokrat.

Jag tänker ofta på honom och undrar om det räckte med min försäkran att jag respekterar varje individ som är beredd att engagera sig i demokratin.

Insidan – SD-kvinnorna och partiet är en nyutkommen bok av journalisten Sara Recabarren. Hon har djupintervjuat fyra kvinnliga SD-politiker. Tre av dem ställer upp i eget namn, en är anonym av skäl som förklaras i boken.

Recabarren skriver ur en strikt subjektiv vinkel. Jag tycker att det är bra. De mediala bilderna av Julia Kronlid, Maddelen Larsson och Kristina Winberg finns redan lättillgängliga.

Här får vi möta kvinnornas egna tankar.

Vad finns i huvudet på en kvinnlig sverigedemokrat?

Till att börja med en vilja att hjälpa. En förundran inför möjligheten att påverka politiskt i frågor som man brinner för. Och positiv överraskning kring hur snabbt man kan avancera och få fantastiska livschanser utan att från början ha formella förutsättningar.

En är skönhetsexpert. En annan läser till socialpedagog. En är sexbarnsmamma. En är resesäljare. De gör häpnadsväckande karriärer på kort tid. EU-parlamentariker. Partiets vice ordförande. Kommunfullmäktiges gruppledare. Ordförande för SD på kommunnivå. Jag tänker på var någonstans i samhället man kan göra en liknande resa. Tankarna går till servitrisen Maggan i tv-serien Vår tid är nu och hennes fackliga kometkarriär.

Men allt har ett pris. Omgivningens negativa och ibland våldsamma reaktioner på kvinnornas politiska hemvist driver dem allt längre in i partiets gemenskap. SD beskrivs som toppstyrt. Av intervjuerna får man en bild av att kvinnor och män behandlas olika i partiet. Kvinnor förbrukas, fryses ut medan männen får vara kvar i värmen.

Sedan boken kom ut har det blivit känt att vice ordförande i SD Julia Kronlid petas ner till förmån för Henrik Vinge. Sänkt veckogräns för abort som Kronlid brann för, betraktas förmodligen som en belastning för partiet inför kommande val. Liknande processer förekommer i alla politiska sammanhang – problemet är bara att de kvinnor som kommer på kant med SD redan är brännmärkta av omgivningen. Det blir som att lämna en sekt – man har ingenstans att ta vägen och utsätts för dubbel bestraffning.

Eftersom boken tillåter mig att komma kvinnorna nära och se saker ur deras perspektiv blir jag berörd och börjar tänka på varför jag är så fientligt inställd till SD.

Borde man inte låta hundra blommor blomma? När Stefan Löfven pratar om misslyckad integration känner jag mig bekymrad men inte rädd. När Jimmie Åkesson säger samma sak får jag panik. Varför?

Sverigevänner – ett reportage om det svenska nätkriget av journalisten Jonathan Lundberg hjälper mig att hitta svaret.

Förlaget presenterar boken som ”berättelsen om hur Sverigedemokraterna erövrade internet”.

Lundberg beskriver forumet 4chan som det Mordor där webbens orcher en gång i tiden föddes och utvecklades till fullvuxna internettroll. Jag tänker att sociala medier kanske är generellt fördelaktiga för vilken rörelse som helst som uppmuntrar socialt normbrytarbeteende och brist på skam i kroppen. Antingen kommer vi att skratta oss till döds över rasistiska memes eller dö i hjärtattack av harm över dem.

Pedagogiskt går Lundberg igenom framväxten av svenska alternativmedier och deras kopplingar till SD. Det som framkommer är exempelvis att Samtiden är klart kopplad till SD. Samhällsnytt stöder SD men erkänns inte officiellt av partiet. Fria tider är kritiska mot SD. Nyheter idag går mer och mer till att vara en del av det etablerade medielandskapet.

Majoriteten av SD-sympatisörer i dag består verkligen inte av näthatande orcher. Partiet har bromsat in och ideologiskt parkerat sig i närheten av KD. 

Man vill skapa ett konservativt block i svensk politik.

Konservatismen kännetecknas av begrepp som dygd och moraliska rättesnören. Betoning av rättrådighet, måttfullhet, vishet, respekt för det heliga är konservatismens vackra hjärta. Men när jag ser ledande sverigedemokrater noterar jag beteenden som brist på ödmjukhet, ovilja att erkänna fel, hård attityd, arrogans. Vilka dygder finns bakom den kallsinniga ytan?

En av de kvinnliga politikerna som intervjuas i Insidan reflekterar efter terrordådet på Drottninggatan att ”med sverigedemokraternas politik hade (Akilov) utvisats för länge sedan”. 

Hon tror på att partiet vill landets bästa. Samtidigt är hon ”livrädd för vad som skulle hända med landet om SD skulle hamna i regeringsställning och hennes partikamrater skulle få större makt – eftersom hon inte kan lita på dem som människor”.

Distinktionen hon gör är en riktig aha-upplevelse.

I slutändan är allt en fråga om karaktär.