Hedda blir Henrik när Ibsen får nytt liv
Claes Wahlin läser tre nytolkningar av norske dramatikerns klassiker
Publicerad 2019-09-19
Den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom har hävdat, inte utan skäl, att Shakespeare uppfann hur man litterärt skulle gestalta det mänskliga. Monologerna i Shakespeares dramer avslöjar både den medvetna självbilden och de omedvetna bevekelsegrunderna för personens handlingar. Shakespeare, hävdar Bloom, föregick Freud, och vi har ännu inte kunnat ersätta den engelske bardens metod. Den omsluter oss.
Visst är det märkvärdigt hur litterära figurer så lätt har kunnat lämna sina textuella tillstånd för att kunna betraktas som snudd på verkliga. Vi kan utan problem tala om en Iago, Falstaff, Hamlet eller Ofelia. Flera författare har skapat levande personer, Cervantes Don Quijote, Strindbergs Julie eller Ryttmästare, James Joyces Leopold Bloom eller, som här, Henrik Ibsens personer: en Nora, Hedda eller Solness. Alla står de i skuld till Shakespeare.
Inför 400-årsjubileet av Shakespeares dödsår lanserade förlaget Hogarth Press ett projekt där ett antal författare fick i uppdrag att skriva sina versioner av kända pjäser. Författare som Margaret Atwood, Jeanette Winterson och Howard Jacobson återfinns bland bidragsgivarna. Inspirationen till Ibsens Nora, där tre nordiska författare fått samma slags uppdrag, kommer rimligen från det engelska projektet.
Danska Merete Pryds Helle har valt Ett dockhem, norska Vigdis Hjorth Hedda Gabler och Klas Östergren den Hilde som uppträder i både Frun från havet och Byggmästare Solness. De tar sig an uppgiften på något skiftande vis, men alla tre romanerna har det gemensamt att Ibsens kvinnor står i centrum.
Nu har Vigdis Hjorth dock vänt på genus från Hedda Gabler och låter Hedda bli en Henrik, liksom övriga roller vänds ut och in. Tiden i hennes roman är nutid, Henrik är gift med ett litet trist våp, motsatsen till den konstnärligt begåvade, men självdestruktiva Tale Løvlie, som han aldrig vågade satsa på. Han arbetar på sin svärfars bensinmack, det väntade barnet ger honom ångest och när Tale plötsligt dyker upp igen vet han inte vad han ska ta sig till.
Ibsens Hedda Gabler skymtar som en palimpsest under Hjorths roman, varje skeende och person har en motsvarighet i förlagan, likväl är romanen en självständig historia som skildrar mansrollen så som Ibsen en gång skildrade kvinnorollen. Att litteratur görs av annan litteratur är ingen nyhet.
Merete Pryds Helle ger i Nora henne en biografi, men inte som i Lucas Hnaths pjäs Ett dockhem 2, som spelades på Stockholms stadsteater 2018. Hnath berättar hur det gick efter att Nora lämnat hemmet. Helle berättar om hennes barndom och uppväxt där en rad detaljer från Ibsen, både kvinnan Nora och pjäsens helhet, reflekteras bakåt i tiden.
Vi möter dockor och får veta hur förälskelsen i Torvald inleddes, hur barndomshemmet befolkas av en del figurer från andra Ibsen-dramer (doktor Rehling, bankmannen Borkman – till skillnad från Shakespeare så kan många av Ibsens figurer flyttas runt mellan dramerna) eller hur Nora ordnar fram pengar till hälsoresan i Italien som får Torvald, som gått ner sig i en djup depression på gränsen till vansinne, att återhämta sig.
Det är en elegant vidgning av Noras liv som Helle åstadkommer, hon ger henne ett fullständigt liv, även om just framtiden, vad som händer efter att hon lämnat Torvalds dockhem, lämnas därhän.
Fyller ut tiden gör också Klas Östergren som låter Hilde Wangel från Frun från havet respektive Byggmästare Solness få ett liv både före och efter det hos Ibsen. Hilde är både fräck i munnen och självklar i sin självständighet redan från början, på ett sätt som de flesta andra kvinnor hos Ibsen uppnår först mot slutet av pjäserna. Hon kan också ses som en avlägsen anförvant till den ilskna tonåringen Alexandra i Östergrens Twist, i den romanen blev hon dessutom statist i en uppsättning av Ett dockhem.
Detta slags ironier genomsyrar Östergrens Hilde på en rad olika plan, ofta utomordentligt underhållande. Vi hittar henne först i Berlin på 20-talet, medelålders, ensamstående och ditlockad för att arbeta på en resebyrå som försöker sälja fjälläventyr till tyskarna. Ibsens Hilde lockas ju alltid av ”det spännande” och har inte bara ett robust samvete. Hon fingrar på andras öden, vill se män bli ännu större än vad de redan uppfattar sig som, egenskaper som inte sällan leder till katastrofer av olika omfattning.
Men barndomen kommer ikapp henne.
I Berlin drabbas hon av plötsliga ångestanfall. Hon hamnar på en psykoanalytisk soffa där läsaren får hennes uppväxt berättad av henne själv. Det förflutna (som så ofta hos Ibsen) spökar: havet, färgen blå, förälskelsen i Solness. Hennes fall är tillräckligt intressant för att psykoanalytikern ska komma att föreviga henne i en vetenskaplig artikel: ”Fallet H”.
Till de mer minnesvärda ironierna hör den där psykoanalytikern Liebig ställer Hilde inför några moraliska problem, allt för att komma underfund med hennes ”robusta samvete”. Vi får helt enkelt några av Ibsens mest berömda dramer koncentrerade till deras moraliska kärna, och Hilde tvekar inte en sekund om svaren, som sammanfaller med den för henne, och kanske även för Liebig, okända norske dramatikern.
Behandlingen får Hilde att lämna Berlin och återvända till Norge och sin borgerligt rekorderliga systers familj. Hennes sista försök att åstadkomma ”det vidunderliga” drabbar Jörgen Friel, en vek figur vars välbärgade far lyckas få med honom på Amundsens förestående polarexpedition.
Så säger i alla fall källorna, om än att de inte är fullt pålitliga. Hilde gör allt hon kan för att göra Jörgen fysiskt kapabel att ge sig ut på denna hedervärda resa. Men projektet havererar, främst på grund av att Jörgen inte tål den hemska färdkost Hilde försöker få honom att vänja sig vid.
Den färd Östergen tar med Hilde på är lika fantasifull och underhållande, som välskriven och laddad med eleganta blinkningar till Ibsen.
För samtliga romaner i detta Ibsenprojekt är utbytet så mycket större om läsaren har pjäserna i färskt minne; utbytet blir bokstavligen tvåfaldigt.