Sårigt vittnesmål från litteraturens fabriksgolv
Johan Heltnes generalangrepp mot Biskops Arnö är ett känslosamt tidsdokument
Publicerad 2022-02-15
Det finns böcker som väcker känslor redan innan de nått läsarna. Som Johan Heltnes Sympati för djävulen. Anledningen är att den innehåller ett generalangrepp på författarskolan på Biskops Arnö utanför Stockholm. Hur några folkhögskolelärare agerade på ett par seminarier för tio år sedan har kanske ett måttligt allmänintresse, men de starka förhandsreaktionerna antyder att det är något större som står på spel.
Vad är detta för typ av bok? Inte en essä, inte en renodlad självbiografi och heller inte en regelrätt debattbok. Men en blandning av allt det. Det finns problem med den hybridformen – det är till exempel svårt att se vad några dagboksfunderingar om klimatet, eller skildringen av pappans cancer tillför i sammanhanget – men den är kanske också en styrka.
För om boken ältar händelser och frågor Heltne har varit inne på tidigare – i en uppmärksammad artikel i DN inte minst – så ger han sig nu möjligheten att använda alla litterära verktyg för att driva sitt case. Bilden vidgas och inskränks på samma gång. Resultatet är ett känslosamt tidsdokument, filtrerat via ett sårat subjekt.
Det handlar som sagt om Biskops Arnö, men också om Heltnes uppväxt i Livets ord. Bokens poäng är att de två institutionerna har slående likheter: sekterismen, auktoritetstron, den ideologiska hjärntvätten, rädslan för att göra fel. Att de dragen fanns hos Livets ord har som bekant avslöjats tidigare; det är skildringen av Biskops Arnö som är bokens clou.
Kritiken slår brett. Den riktas mot enskilda namngivna lärare, mot skolans pedagogiska upplägg, mot de rådande estetiska idealen, mot en aktivistisk hållning, men framför allt kanske mot en övergripande konformism: ”Tillsammans med lärarnas auktoritet, bristen på självständighet hos eleverna och det självspeglande klassrumssamtalet utgjorde den en kultur som var själva motsatsen till vad litteratur är.” Anklagelserna är både rätt futtiga och rätt graverande, beroende på vad man vill se: oskyldiga textsamtal, eller manipulativ maktutövning?
Det är alltså inte särskilt svårt att försvara Biskops Arnö, eller förlaget Natur & kultur som också drabbas av Heltnes kritik. (Även den saken skrev han om i DN-artikeln 2017: hur hans förläggare övertalade honom att göra skuldfrågan i skildringen av en möjlig våldtäkt i romanen Emil lite mindre oklar.) Att ge sina studenter respektive författare kritiska synpunkter är trots allt skrivhandledares och förläggares jobb.
Man kan också tänka sig att de andra inblandade har en annan uppfattning om vad som faktiskt hände i de situationer Heltne skildrar. Det går heller inte att undgå känslan av att det är något rättshaveristiskt över det hela. En del av det som beskrivs ägde rum för 16 år sedan – är det inte dags att gå vidare?
Ändå finns det skäl att lyssna på Heltnes berättelse, som ett vittnesmål från litteraturens fabriksgolv. Tittar man på de största förlagen så har de flesta av deras debutanter gått på någon form av skrivarskola. Det är ett relativt nytt fenomen. För femtio år sedan kunde man läsa litteraturhistoria på universitetet, men dagens flora av författarutbildningar och skrivarkurser fanns inte.
De mest prestigefulla är Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, och just Biskops Arnö. Inte bara de senaste författargenerationerna, utan också ganska många av dagens förläggare och kritiker är formade av dessa miljöer. Att skolorna är populära är ju en indikation på att de gör ett bra jobb, att de lyckas förmedla något substantiellt om litterärt skrivande. Men som alla utbildningar är de ofrånkomligen också en form av disciplinering.
Heltnes kritik är subjektiv och anekdotisk, men poängen är att han ger en konkret bild av hur denna disciplinering kan se ut. Och ska man tro Heltne var det litterära, under textsamtalen, hela tiden sammanvävt med en politisk hållning. Undervisningen i skrivande implicerade en specifik blick på samhället, en viss etik: ”Konst värderades moraliskt utifrån denna etik: vissa uttryck var fel (onda), andra rätt (goda).” Till exempel stod det traditionella berättandet lågt i kurs eftersom det ansågs vara en del av patriarkatets uttryck, något litteraturen skulle ”göra motstånd” mot.
Jag tror att Heltne tar i lite. Man kan också invända att den ideologi och aktivism som han ringar in finns oberoende av skrivarskolorna. Men jag tror också att det ligger ett korn av sanning i hans kritik. Och om det nu är så att den samtida litterära utgivningen är slätstruken och svag – en åsikt som framfördes i den senaste köttbergsdebatten – och om litteraturkritiken till på köpet ofta är lite för entusiastisk och införstådd, ja, då har Heltnes bok ett visst förklaringsvärde. Att den kan kritiseras hindrar inte att den är ett intressant och modigt debattinlägg.