Techno, peace & love – och drivor av knark

Det går inte att skriva om danskulturen utan att skriva om drogerna

Jenny Högström

helskärm

Jag växte upp i en liten by i nordöstra Skåne på 80-talet. Där hände det inte mycket kan jag säga. Det fanns radio, det fanns skoldisko. Det fanns Hem & skola och A non smoking generation, det fanns Pump up the volume, Paul Hardcastle, Chaka Khan och italo disco. Det fanns en kille som breakdansade på skolgården.

Men jag lyssnade också på låtar som Jefferson Airplanes White rabbit och tänkte att en dag ska jag också inträda i de gränsöverskridande psykedeliska och extatiska tillstånd som musiken anspelade på. Senare såg jag filmen om Woodstockfestivalen på tv och tänkte – igen – att en dag ska jag också uppleva något liknande. Sex & drugs & rock'n'roll, är det liksom inte det man vill åt här i livet, hallå.

När jag så i början av 90-talet flyttade till Malmö dök den begynnande rejvscenen upp som ett lockande alternativ, med sina underjordiska fester och sällskap. Dansgolvet var en fristad, drogerna var snabba, sinnliga och sinnesutvidgande – precis som musiken. 1993 blev det kriminellt att vara drogpåverkad i Sverige så vi drog och festade i Danmark i stället. Och vidare ut i Europa.

Varför berättar hon det här, tänker du. Jo, för att det har en del att göra med Anna Gavanas bok Från diskofeber till rejvhysteri. Jag kommer till det.

När diskon kom till Sverige på 70-talet blev den kallad kommersiell och mekanisk och sågs som ett hot mot såväl den levande musiken som mot proggen. Under rejveran på 90-talet handlade debatten i stället om droger och illegala arrangemang, med hårdare tag från polisen som konsekvens. Skräckpropagandan hade med andra ord olika syften.

Genom ett rikt och brokigt arkivmaterial, forskning, musikbiografier och artiklar, kompletterat med intervjuer med folk som var engagerade i diskoscenen och rejvscenen framför allt i Stockholm under 70- respektive 90-talen, tecknar Gavanas bilder av den tidens Sverige.

Hon själv är dj, socialantropolog, genusvetare och författare, och har skrivit flera böcker om elektronisk dansmusik, senast boken DJ-liv tillsammans med Anna Öström. Från diskofeber till rejvhysteri beskriver hon som en arkivhistoria och en populärvetenskaplig reportagebok.

Själv läser jag en ganska rörig bok som inte riktigt vet på vilket ben den ska stå. Ibland liknar den en muntlig biografi som Please kill me. Ibland liknar den en vetenskaplig uppsats, fast utan stringens eller konsekvens. Klart är att Gavanas har en stark kärlek till sitt material – så stark att materialet ofta får ta överhanden, på bekostnad av tydlighet, framställning och analys.

Med andra ord: här sitter jag med en jättespännande och samtidigt irriterande spretig och otydlig bok som berättar om två mycket intressanta perioder i svensk musikhistoria.

Även om jag kände till dissen av diskon på 70-talet, att den stämplades som ytlig, kommersiell och apolitisk (ironiskt med tanke på dess ursprung i svarta och latinamerikanska queerrörelser i USA) så är det hårresande att nära följa kampen för att få ha en dj i stället för ett liveband och låta folk släppa taget om varandra och i stället släppa loss på dansgolvet. Heteroparet stod inte längre i fokus. En kvinna behövde inte längre vänta på att bli uppbjuden. Vem fan som helst kunde kliva upp och dansa. Om inte det är revolutionerande, ja då vet jag inte.

När housemusiken dök upp i slutet på 80-talet var det svenska samhällsklimatet ett annat. Nyliberalt och med en alltmer repressiv drogpolitik (för utmärkt fördjupning, läs gärna Magnus Lintons Knark. En svensk historia från 2015).

Rejvkulturen var en DIY-kultur med ett peace & love-budskap, det var fraktaler, fetisch, queerkultur, visselpipor, fiskarmössor, hedonism, husockupanter och libertarianer i en vild blandning. Det var hangarer, klubbar och skogsfester. Symbolen i Stockholm har blivit Docklands, den stora fienden var Ravekommissionen.

Det är ett ”spöke från 1990-talets rejvdebatter”, skriver Gavanas, att fokusera på drogerna. Själv vill hon sätta musiken i centrum, utifrån dess kulturella aspekter och historiska sammanhang.

Men det går inte att tala om den repressiva drogpolitiken under 90-talet utan att tala om dess föremål. Varje subkultur har sina droger, och rejvkulturen har definitivt sina. Lsd, ecstasy, mdma, amfetamin, kokain, poppers, psilocybin och ketamin: jag minns mitt 90-tal.

Därför känns det konstigt att droger knappt nämns förrän två tredjedelar in i boken. Visst, man kanske hade ett äpple i ryggsäcken – men också en dubbeldoppad jordgubbe på tungan. Vi älskade techno, vi älskade att dansa, vi älskade varandra – och vi älskade våra droger, extas och njutning. Allt annat är en lögn.

Drogerna är en del av dansmusikens kulturella aspekter. Att inte gå in på det är närmast att betrakta som tjänstefel, och en del av den svenska tystnadskulturen som omger ämnet. Det hoppas jag att Gavanas kommer att åtgärda i kommande böcker.