Flanörroman på krycka i ett söndrigt Stockholm
Jona Elings Knutssons ”Kattjakten” är en empatisk roman om historien vi alla bär inom oss
Publicerad 2022-09-13
”Mossan växer tunn över ättestupan.” Så skrev Ivar Lo-Johansson i sin bok Ålderdoms-Sverige. Där argumenterade han för att samhällets åldringar behandlas som barn. Men till skillnad från barnen har de inga rättigheter och ingen sätter förhoppningar till dem. Det gör, menade han, att gamlingarna allt oftare beter sig som barn.
Ivar Lo skrev sin bok 1952 och sedan dess har inte mycket hänt. I alla fall inte om man får tro Jona Elings Knutssons Kattjakten. Det är en roman som utspelar sig i nutid och handlar om 99-åriga Eva Jansson, en diversearbetare och syndikalist som rör sig genom Stockholm i monumental ensamhet. För att döva känslan ringer hon emellanåt på lappar om bortsprungna djur och en dag ringer hon om en katt med det korkade namnet Piraya. Kort efteråt råkar hon ha ihjäl katten, vilket leder till en jakt på en lookalike. Till sin hjälp har hon grannen Moberg – en ung kvinna från ”prekariatet” – och långsamt utvecklas boken till en flanörroman på krycka genom ett sönderprivatiserat Stockholm.
Pensionerade kvinnliga arbetare i litteraturen hör knappast till det vanliga. Kerstin Thorvall och Elsie Johansson har visserligen skrivit fina böcker som Kvinnan som mötte en hund och Upptäckten – där gamlingarna tillåts vara kåta, förtvivlade, lyckliga – men i övrigt är det tunnsått.
Det är fint framskrivet: minnen kommer sällan med en storyboard, utan som ett ord eller en bild, oavsett om man är gammal eller ung
Elings Knutssons bok är dock lite annorlunda. Här finns ingen brett upplagd livshistoria, utan fokus ligger på vardagen och rörelsen genom staden. Efterhand börjar minnena komma, först som ett lent duggregn, sedan smattrande. Eva tar i en ledstång och minns känslan av att hålla makens mandom i handen, en doft framkallar slitet vid stenkolsfiltret i sockerfabriken. Det är fint framskrivet: minnen kommer sällan med en storyboard, utan som ett ord eller en bild, oavsett om man är gammal eller ung. Successivt anas också konturerna av ett tragiskt liv: maken försupen och homosexuell, ett barn på hispan, ett annat barn som dog, självmordstankar.
”Kattjakten” lever dock inte upp till Elings Knutssons snillrika debut Krokodilens vändkrets. Där användes samma teknik med en svunnen tid och plats – 70-talets Sovjet – som trängde genom textens nutid, likt ett spetsigt bamburör. Men till skillnad från Kattjakten använde sig författaren av ett mättat symbolspråk, med krokodiler i ett badkar som en illustration av spillda talanger och kvinnoförtryck. Kattjakten saknar sådana finesser. Dessutom är den tidstypiskt omständlig i sin skildring av vardagsrutinerna. Visst, jag förstår poängen med att gestalta en promenad som en hinderbana för en mycket gammal dam, men det är ganska tradigt att läsa om hur många steg Eva tar åt gången i trapphuset, eller hur varje sipp kaffe smakar.
Litteraturen är ingen 1:1-skiss av verkligheten. Kattjakten framstår därför som en empatisk roman om hur vi alla går runt med ett alternativt universum inuti, kallat dåtiden. Men den anpassar formen för mycket till innehållet, likt en skönlitterär motsvarighet till promenaden med hemtjänsten.