Varför?

Åsa Linderborg

ÅSA LINDERBORG läser Thomas Bodströms deckardebut

helskärm

Om inte för annat, så beundras i alla fall Thomas Bodström för sin arbetskapacitet. Ordförande i justitieutskottet ... bla bla ... advokat ... bla bla ... fyrbarnsfar ... bla bla ... och nu också deckarförfattare! Hur hinner du allt? frågar journalisterna och Bodström kråmar att han aldrig jobbar mindre än 60 timmar i veckan. Och 60 timmar är gissningsvis vad det tog att skriva Rymmaren, debuten som lanseras ”en politisk thriller”.

Boken börjar med att en kosovoalban blir mördad inne på Österåkeranstalten. Denna uppgörelse, som aldrig förklaras, letar sig ända upp i justitiedepartementet, vilket styrs av en borgerlig snipa. Den ene efter den andre – länspolismästaren, generaldirektören för kriminalvården, gangsteradvokaten – åsidosätter regelverken för att antingen finna den skyldige, dölja sin inkompetens eller vinna egna fördelar. Mot sig har de en blek före detta åklagare och en halvung, het advokat med sanning och ärlighet som ledstjärna, låt vara att hans privatmoral som äkta man vacklar.

Thomas Bodström vill briljera som expert på rättegångssalar och regeringskorridorer, men i stället för att gestalta miljöerna föreläser han, som inför en klass på skolresa. Boken är renons på dramatik, logik, karaktärer, humor, spänning, samhällsskildring, upplösning och utlösning. Den låter inte ens ana några berättartalanger och hade aldrig gått i tryck om det inte vore för att författaren redan var ett namn. Det är också enda skälet till att boken ska filmas.

Man kan undra varför en så upptagen man som Bodström avsätter tid för att skriva deckare. Kanske är det äregirighet eller önskan att bli en folklig buster, kanske är det ett behov av självbearbetning. Rymmaren kommenterar en rad juridiska frågor såsom anonyma vittnen och löften om asyl mot vittnesmål. Här finns också några obegripliga ad hoc-passager om både Göteborgskravallerna och utvisningen av egyptensvenskarna på Brommas flygplats. Som vanligt vill Bodström vara både rättsäkerhetens och rättskipningens apostel. I själva verket har han varit med och perforerat den grund på vilken en humanistisk rättsstat vilar. Våldet på anstalterna som boken skildrar är en realitet – för att Bodström genomdrivit en inhuman kriminalvård som skapar aggressivitet och dödlig frustration. Vi ska inte bli förvånade om han i en uppföljare moraliserar kring terroristlagstiftningen.

”Sträckläsningsläge”, ljuger Liza Marklund i en blurb – försäljningsrad – på bokens ofrivilligt komiska omslag, där Thomas Bodström poserar som vore han Gud själv.