Mo Yans penna ger dikten kött och blod
Uppdaterad 2012-12-10 | Publicerad 2012-10-11
”Nog det starkaste jag läst”
Den kinesiske författaren Mo Yan fick ett internationellt genombrott på 90-talet med romanen Det röda fältet (på svenska 1997). Nu är han tillbaka med en ny roman, även den utgiven av lilla bokförlaget Tranan: Vitlöksballaderna. Den befäster hans position som en av Kinas intressantaste författare just nu.
Miljön är en lantlig avkrok i nordöstra Kina. Tiden är sent 80-tal och nya ekonomiska vindar blåser. Privat företagsamhet uppmuntras, och bönderna rekommenderas att odla vitlök, det lönar sig bäst. Alla odlar vitlök och vad händer? En gigantisk överproduktion, förråden fylls och staten slutar köpa. Där står bönderna med sin vitlök som ruttnar i solen. I raseri angriper de länsstyrelsens kontorsbyggnad, slår sön der inredningen och sätter fyr på den. Upproret följs av brutala massarresteringar där familjer krossas och många dör.
Detta är bokens huvudtema, kring vilket Mo Yan bygger berättelser om mänsklig lycka, elände och tragik. Kommunismen har styrt i nästan fyrtio år, ändå frodas gamla seder och vanföreställningar. Flickor betraktas som lägre stående och säljs via byteshandel, trots att lagen säger annat. Våldet tillhör vardagen, känslan av maktlöshet inför polis, byråkrati och partiöverhet likaså.
Som en dagsaktuell kritik av det politiska systemets misslyckanden, med byråkratisk trångsynthet, svågerpolitik och korruption är nog Vitlöksballaderna det starkaste jag läst. På ett ofta drastiskt vis ger Mo Yan kött och blod och inte minst själ åt alla inblandade.
Han har brutit upp från det lineära berättandet, och hoppar hit och dit i kronologin. Titeln syftar på de ballader den blinde skalden Zhang Kou sjunger om vitlöksupproret och bondebefolkningens elände, en upprorisk handling som kommer att stå honom dyrt. Han är inte ensam. Inte många av huvudpersonerna i detta bondedrama undslipper med livet.
Ingen solskenshistoria, alltså. Tvärtom otäck och hemsk i detaljer men samtidigt skim- rande vacker, som en exotisk bonad. Ibland övergår Mo Yans prosa i den magiska realismen, som när han ger kropp, röst och handlingskraft åt den havande Jinjus foster, innan den av hennes släkt motarbetade kärleks- historien med den upproriske Gao Ma får ett fasansfullt slut.
Anna Gustafsson Chens översättning är smidig och välflytande, även om jag kan ana att hon haft vissa svårigheter med de kinesiska svordomarna. Tack Bokförlaget Tranan för denna kraftfulla introduktion av ett stort författarskap.
(Denna recension publicerades ursprungligen Söndag 8 juli 2001)