En stark roman som stinker av brännvin
I Ola Larsmos ”Översten” känner man verklighetens lukt
Publicerad 2020-09-12
”Realismens påtaglighet kan ibland bli så stark att den får en fiktionens glans. Fiktionens påtaglighet så stark att den får verklighetens lukt”, skrev nyligen en vän till mig i en mejlväxling om litteraturens utvidgade möjligheter.
Precis det åstadkommer Ola Larsmo i ”Översten”, en roman som bygger på en sann historia. Boken handlar om en fattig Uppsalapojke under 1800-talets mitt som emigrerar till Amerika, börjar kämpa för de svartas befrielse från slaveriet, dras in i frikyrkorörelsen och inbördeskriget, för att så småningom bli överste.
Här pyr våldet överallt och den starke triumferar ständigt, särskilt när huvudpersonen Knut Oscar hamnar på New Yorks labyrintiska gator. ”Verklighetens lukt” är allestädes närvarande. ”Översten” är en mycket skitig roman som stinker brännvin, gulsot, slaktrester, urin och spyor, spetsade med slagfältens alldeles speciella doftcocktail av krut, blod och skit. Larsmo är en mästare på att skildra lik, ansikten som ramlar av när kroppar lyfts från leran eller huvuden som sprängs bort.
Då och då omkullkastas maktförhållandena. Som när ett lamm i en hage får nog av att bli jagad av en svart hingst och börjar stånga hästen, tills denna lugnat ner sig. Denna nyckelscen är som en metafor för romanens genomgående hjältemytologi.
Jag har alltid sett Larsmo som en nutida Emile Zola som bryr sig om den lilla människan, inte minst som ordförande i svenska PEN och med sina historiearkeologiska, samhällsengagerade romaner.
Förtrycket av de svarta förblir abstrakt, en backdrop i en inhuman värld
Likt Zola trycker han ner läsarens nos i skiten med ett grepp om nacken. Men samtidigt som han är en mästare på att fånga de ögonblick i livet då världen plötsligt vidgas, är han mindre bra på att ge dem som kampen verkligen handlar om, de svarta, en röst. De dyker upp här och var, i båtar på flykt, (vilket skapar kusliga paralleller med samtiden), eller som idé om allas lika värde i eldfängda tal. Förtrycket av de svarta förblir abstrakt, en backdrop i en inhuman värld.
Larsmo borde ha lagt mindre tid på krigsskildringarna och soldaternas oändliga marscher i Virginialeran, och fokuserat mer på det som möjliggjorde slaveriet, kolonialismens och kristendomens gemensamma övertygelse om att människor bör ordnas i bättre och sämre. Tron att vissa förtjänar helvetet. Både här på jorden och bortom. Detta berörs, men alltför flyktigt.
Jag älskar historiska panoramaromaner som till exempel Hilary Mantels trilogi om den franska revolutionen, som är fylld av perspektivväxlingar, eller Olga Tokarczuks polyfoniska romaner där historien hela tiden skriver om sig själv.
Översten skildras som en rakt igenom god människa och hela historien filtreras genom hans ögon. Ur denna aspekt liknar Larsmo snarare Victor Hugo som hade en lyrisk övertro på människans goda vilja och en alltför karikatyrisk syn på samhällets inre motsättningar. Jag blir uppläxad, men inte uppskakad.
Larsmo har mina invändningar till trots, skrivit en stark roman, med en förmåga att fixera atmosfärer som ingen annan.