En käck mördarmaskin i oförutsägbar thriller
Stephen Kings nya både irriterar och imponerar
Publicerad 2021-12-16
Billy Summers betraktar sig själv som en ”beväpnad sophämtare”. Efter vändorna i Irak har han tagit upp geväret igen, för att knäppa skurkar mot betalning. Men han har ett förbehåll: offren ska vara ”onda män”, helst pedofiler. Summers är nämligen en yrkesmördare med hjärta av guld, i stil med titelpersonen i Luc Bessons klassiker Léon
En vän lade nyligen fram en teori om att skräckförfattare egentligen är ett vänligt släkte. För att monster ska bli trovärdiga krävs det att de släppas ner bland empatiska karaktärer. Skräckfiktionens primära ämne är alltså inte ondskan – utan godheten.
Någon som har fattat detta är Stephen King och i Billy Summers lägger han in reliefen i en och samma karaktär. När romanen börjar får Billy sitt sista kontrakt, och i väntan på tillfället börjar han acklimatisera sig i småstaden Midtown. Han spelar Monopol med grannens ungar, flirtar med arbetskollegan och lajvar författare (täckmanteln).
För att understryka det genomsympatiska gör King honom dessutom till finsmakare – en man som gömmer Zola bakom serietidningen. Samtidigt anar vi en annan sida i tillbakablickar, där Billy känslokallt blåser skallen av folk.
Billy Summers är en tegelsten på 600 sidor. Efter 100 sidor bruksprosa – habilt översatta av Kings slitvarg John-Henri Holmberg – börjar jag undra hur den ska hålla i 500 till. Men så läser jag ytterligare en bit och historien tar en annan vändning.
Mordet genomförs, Billy blir blåst och ger sig ut på hämndturné. På vägen räddar han den trasiga 21-åringen Alice och ett radarpar uppstår (blink blink till Léon). Plötsligt känns boken oförutsägbar på ett tilltalande sätt. Är det en thriller? Eller en odyssé och uppväxtskildring i Stand by me-andan? King är verkligen bra på att osäkra genrelitteraturen utan att det känns utstuderat.
Däremot har jag svårt för Billy själv. Han är så helylleamerikanskt god att jag får kväljningar. För att göra honom extra irriterande ägnar sig King åt en litterär motsvarighet till signalpolitik. Billy tar aldrig plastkassar för miljöns skull och givetvis – givetvis! – hatar han Trump. När Billy utför brutala mord är det som om karaktären glider isär, i en Hugh Grant-del och en Patrick Bateman-del. En sådan gestalt kan jag tolerera i en actionfilm på 1.20 – inte i en psykologisk djupdykning på 600 sidor.
Kanske borde boken varit ett tv-manus i stället? På senare tid har King haft större framgångar med tv-serier än med böcker. Den mediokra deckaren Mr. Mercedes blev en hit med Denis Lehane som manusförfattare och The outsider var betydligt kusligare i rutan. Möjligen skulle en bra regissör, till exempel Mike Flanagan som tidigare förbättrat Doctor Sleep, kunna blåsa liv i Billy – genom att göra honom till något mitt emellan gott och ont. I stället för den äppelkindade mördarmaskin han är nu.