Dikter som ser dubbelt
Publicerad 2011-03-31
Ingela Strandbergs nya diktsamling, vars omslagsbild är ett svartvitt gammalt foto av en flicka och en man och deras cyklar, heter En för att stanna en för att gå. Orden återkommer inne i boken i en något annan form: ”Då fick jag syn på mellanrummet och tog mig dit, / delade mig i två, en för att / stanna, en för att gå”.
Titeln kan läsas både som poetik och läsanvisning. Att dela sig i två är att klyvas, men också att fördubblas, och därmed kanske inte behöva välja; mellan rörelse och stillhet, dröm och minne, konkretion och abstraktion, eller mellan att visa och att berätta. Poesi vill förstås sällan göra sådana val, men det här är en bok som tydligare än många andra insisterar på att läsaren aktiverar en dubbel blick. Två olika avstånd, eller skärpedjup, samtidigt.
Dikterna är både avslutade enheter och delar av en underlig berättelse om en barndom; ett tillstånd, en plats i livet som jaget lämnat men som fortfarande verkar i minne och kropp. Och deras bilder är ömsom genomskinliga, så att sakledet liksom omedelbart lyser igenom, ömsom alldeles täta, mättade. Vissa av dem är direkta och medryckande i kraft av en avskalad skönhet: ”Jag går så vackert före honom. / Går i ett hundskall och högt gräs. / / Det skimrar gräs om oss”. Andra är dunklare, på flera sätt mer svårsmälta: ”En sorts klockringning / följde henne in i taxin. Det var rörelsernas klang mot vulvan, / varifrån dansen alltid utgick”.
Det är så klart en ansträngning att zooma in och ut samtidigt och ändå ofta fastna i det relativt oklara. Kasten mellan det som känns superspecifikt, som hämtat ur ett konkret minne, och det mer universellt syftande är tvära och svåra. Men jag tycker också om hur dessa dikter kränger, förblir oberäkneliga. Exempelvis genom att diskret insisterande, liksom med lite socker i botten, tvinga på läsaren en brutalitet som finns överallt i livet, men som ofta skyls över: ”Rälsbussen var en blundande sierska / som rusade över bäckarna / med rådjurskyssar över nosen”.
De där rådjurskyssarna – blodet och pälstussarna, den kros
sade bambin mot maskinen. Grymheten syns inte först, men den är där.
