Nej, kapitalismen gav inte fred och demokrati
Anne Applebaum visar vad som driver dagens diktatorer
Publicerad 2024-09-20
Diktatorerna i världen är inte vad de brukade vara. Dagens autokratier styrs inte av starka män högst upp i en traditionell statsapparat, utan av nätverk som vilar på kleptokratiska finansiella strukturer och komplexa system för övervakning och desinformation. Drivkrafterna är sällan ideologiska, utan handlar om ekonomisk girighet hos de styrande.
De hjälper varandra över nationsgränserna, men via affärsuppgörelser snarare än i politisk samhörighet. Det rör en samling länder, från rena diktaturer till illiberala stater, men tendenserna finns också i många demokratier. Anne Applebaum kallar det för Autokrati AB, vilket också är titeln på hennes nya bok.
Applebaum, som har skrivit flera minutiöst researchade böcker om kommunismen i Sovjetunionen och Östeuropa, menar inte att dagens autokrater är väsensskilda från gårdagens, men ser vissa olikheter. I dag har man exempelvis lärt sig att politiska mord är riskabla – det kan skapa martyrer. Effektivare är (ofta) att smutskasta de oppositionella. En annan viktig skillnad är att autokraterna inte längre målar upp utopier för att få sina undersåtar att vilja bygga en bättre värld. Tvärtom förmedlar de cynism och passivitet. Målet är att få människor att hållas med sitt och aldrig hoppas på ett demokratiskt alternativ.
Flera av hennes skarpaste poänger handlar om det dramatiska misslyckandet för vissa idéer som dominerade efter kalla krigets slut. Varken ekonomisk integration (läs: handel i allmänhet och rysk gas genom rör på Östersjöns botten i synnerhet) eller internet blev de automatiska fredsbringare och demokratiomvandlare som så många tog för givet. Alla trodde att de liberala idéerna skulle spridas till de autokratiska länderna, skriver Applebaum. Inte att riktningen skulle vara den motsatta.
Hon menar att åren efter kommunismens fall var en optimistisk, men ytlig tid. Det var onekligen en period när teorier om att länder med McDonald’s aldrig krigade med varandra togs åtminstone halvt på allvar. Thomas Friedman, som myntade ”the golden arches theory of conflict prevention” menade kanske inte att sambandet verkligen var kausalt, men symboliken säger allt om tidsandan. Kapitalism ger fred och demokrati (och det är möjligt att förutspå framtiden baserat på ganska få datapunkter).
Applebaum har ju rätt i att tron på ekonomisk integration med Ryssland slog brutalt fel. Hon är inte heller ensam om att peka på riskerna med Kinas dominans i de globala leverantörskedjorna av viktiga mineraler. Men det är lätt att vara efterklok. Oavsett vad man tycker om EU har tanken om att genom handel skapa gemensamma intressen hos forna fiender varit en sällsynt fruktbar idé – i en specifik, men inte precis oviktig, historisk kontext. Det var ett misstag att tro att den idén automatiskt skulle gälla även i helt andra kontexter, men frågan är samtidigt vad man annars hade att ta till.
Misslyckandet finns också inom själva marknadsekonomin
Det är intressant att Applebaum, som brukar kallas neokonservativ men också har drag av klassisk liberalism, är så kritisk mot bärande idéer inom millennieskiftets höger. Det är synd att hon inte drar linjen till sin spets. Misslyckandet finns också inom själva marknadsekonomin. Apropå de digitala informationskrigen ser hon att det inte kan existera någon ”fri idémarknad”, men detsamma gäller ju den ekonomiska marknaden. Något har det nog med autokratins växande lockelse att göra. Finanskriserna, den växande ojämlikheten, geopolitiska spänningar som ökar i takt med den ekonomiska kapplöpningen. En del av utvecklingen mot Autokrati AB kan förstås mot bakgrund av att kommunismen föll vid en tidpunkt då föreställningen om marknadens primat var särskilt stark. Det var kapitalism fast forward.
Applebaum är förvisso iskall i sin kritik av kleptokratin i de auktoritära staterna och tydlig med att den möjliggörs av att demokratiska länder ser mellan fingrarna med – eller till och med välkomnar – det ljusskygga kapital som tvättas i allt från skatteparadis till helt vanliga brittiska lantegendomar. En av hennes viktigaste slutsatser är att det internationella finansiella systemet måste reformeras. Hon har rätt, men är det realistiskt?
En del av Applebaums lösningar har tydlig elfenbenstornskaraktär
Trots att Applebaum ofta är befriande krass och definitivt inte främmande för maktens mer brutala realiteter, finns hos henne också ett idealistiskt drag. Eventuellt bottnar det i en personlig och djup tro på koncept som transparens, rättssäkerhet och maktdelning. Det är sympatiskt, men en ostadig grund att bygga en världsordning på. De flesta människor brinner inte för abstrakta idéer på det sättet.
En del av Applebaums lösningar har tydlig elfenbenstornskaraktär. De internationella nätverk av jurister och offentliga tjänstemän som hon vill se förenas i kampen mot korruptionen, och andra typer av förslag där elitpersoner gör det rätta på den globala arenan, är bara halva lösningar. Om de över huvud taget kommer på plats gör de inget för att minska efterfrågan på autokratiska svar.
Hon skriver beundrande om modiga demokratiaktivister, men analysen av vad som kan få fler att bli sådana lyser med sin frånvaro. Det kommer inte att vara juridik. Det enda som hjälper mot pengar och råstyrka är att vara många, tillsammans.