Sådan är populismen

Olle Svenning om en djupdykning i ideologin som tror mer på en stark ledare än demokrati

helskärm

Bertolt Brecht formulerade följande sats: ”All makt kommer från folket. Men vart tar den vägen?”

Jan-Werner Müller, en av vår tids främsta statsvetare, har använt en stor del av sin forskning till att söka ge svar på frågan. I sin redan klassiska Contesting democracy (2012) visade han hur den politiska makten allt mer tagits om hand av en allians av teknokrati och den globala kapitalismens främsta företrädare. Politisk demokrati betraktas inom den maktsfären som riskabel och för emotionellt laddad för att fä ligga i händerna på väljare. Därför har demokratins verkningsfält begränsats: penningpolitik, budgetregler, övervakande konstitutionella institutioner och andra expertorgan övervakar och fattar beslut för det icke-pålitliga folkets räkning.

I sin nya bok betraktar Müller den allt starkare populismen som spegelbilden av teknokratin. Båda tror sig stå för ”den enda vägens politik”. Teknokratin talar i namn av den dominerande marknadsekonomis intresse, av den finansiella globaliseringens behov och betraktar sig som ansvarig för den hierarkiska ordningen, gärna upprätthållen med hjälp av auktoritära metoder och om så behövs repression.

Populister uttalar sig i folkets namn och detta folk är odelbart, en enda kropp, som bär fram de utvaldas krav, oftast riktade mot överheten mot dess korruption och dess svek mot de rena, oförställda kulturkonservativa värdena. ”Folk” måste alltid skrivas i pluralis invänder den tyske filosofen Jürgen Habermas.

Müller gör en betydelsefull distinktion mellan krav som populister framför och populismens organisatoriska överbyggnad. Missnöjet är ofta helt rimligt. Den politiska korruptionen, bland ledare i USA och Europa är monumental. I dagarna utsågs Mariano Rajoy till spansk regeringschef samtidigt som hans högerparti står åtalat för mutor i miljardklassen. Ett av många möjliga exempel.

Kritiken, framförd också av populister, mot växande inkomst- och förmögenhetsklyftor kan ta stöd i de dokument som visar historiskt groteska skillnader; väldokumenterade rakt in i Världsbanken.

När populister angriper exempelvis den globala handelspolitik, som genomförs främst i de världsomspännande storbolagens intressen, avvisas de av liberaler som icke-ansvariga.

Müller konstaterar stillsamt att i en demokrati kan ingen göra anspråk på att vara den ­eller de som ensam definierar politisk ”ansvarsfullhet”. Globala handelsregler kan inte uteslutande bedömas utifrån tillväxt eller från volymer; de måste också värderas med ekologiska och sociala argument.

Den som ifrågasätter det rådande systemet avfärdas rutinartat som populist. Müller är angelägen att befria den stillsamme socialdemokraten Bernie Sanders från den sortens etikett.

Den auktoritära, jag skulle säga antiintellektuella, liberalismens oförmåga till självkritik och självreflektion har starkt bidraget till populismens framväxt.

Müller skriver ironiskt om liberalernas socialpsykologiska tolkningar av populismen. Dess anhängare, rasande och bittra, bör möjligen tas på allvar men då genom att hänvisas till socialpsykologisk terapi eller vårdhem.

Vi är inget ”Lumpenproletariat”, svarar den amerikanska varianten av populismen, Trumpismen. Det är inte heller som sådant Müller behandlar dem. Hans kritik riktas mot populismens förakt för det pluralistiska samhället, i grunden en antidemokratisk hållning. För populister finns det ett utvalt folk som är bärare av de ursprungliga, grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är ”vi” mot ”de andra”, förrädarna, folkets fiender, de avvikande. Han betonar dock oväntat lite populismens rasistiska och främlingsfientliga rötter.

Populism är ju utpräglad identitetspolitik. Fast, som Müller för säkerhets skull tillägger, all identitetspolitik är inte populism.

Populister argumenterar ofta för direkt demokrati men egentligen aldrig annat än för att få sina egna åsikter bekräftade. Här gör Müller en central iakttagelse: Populisternas kritik av den representativa demokratin och dess krav om direkt demokrati förvandlar populister till ”demokratins skugga”.

Ett hot om att kasta systemet över ända. En alltmer lockande möjlighet när den politiska representationen urholkas och partierna mest är valmaskiner ”som styr över tomheten”, för att citera Peter Mair, statsvetaren som dog alldeles för ung.

Vad gör populister när de regerar? Själva tanken, att de kan erövra makt och ansvar, kan tyckas vara en självmotsägelse. Där de styr, främst Ungern och Polen, så upphäver de inte helt demokratin; det vore att sänka det internationella anseendet ner i avgrunden.

De har däremot lärt sig av den västliga teknokratins demokratibegränsningar och tar hjälp av konstitutionella råd, expertstyre, domstolsmakt, övervakning.

Med de instrumenten är de polska och ungerska regeringarna på väg att i demokratisk-parlamentarisk ordning avskaffa pressfrihet, oberoende domstolar och i praktiken all betydande opposition. De bygger, som i Ungern, upp omfattande klientelistiska system (påtagligt lika de spanska) för att betala sina sympatisörer eller funktionärer. I Ungern delas dessa bidrag ut direkt från olika EU-fonder.

Müller föredrar öppen diskussion med populister. De bör inte exkluderas. Man bör inte imitera populisternas benägenhet att utesluta folk från gemenskap. Man ska tala med populister men ”inte tala som populister.” Det är ingen oskyldigformulering i ett Västeuropa där allt fler ledande politiker bokstavligen talar som högerextremister. När Frankrike om ett halvår håller presidentval så kan de två huvudmotståndarna mycket väl bli Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy. Han är den mest primitive och den råaste agitatorn, en fullkomligt ohämmad extremnationalist och xenofob.

Den valpolitiska kalkyl han gör har generellt intresse om man vill förstå högerpopulismens valsociologi. Sarkozy räknar med att få stöd från den skrämda småborgerlighet som alltid är rörelsens bas men också via ett mer besynnerligt fenomen inom högerpopulismen: Tron på den karismatiske ledaren, som bekämpar såväl eliten som underklassen, den som med en klassisk svensk formulering är ”tärande”: de arbetslösa, de marginaliserade, de som nyligen flytt från något krigshärjat land.

Müller ägnar tämligen litet utrymme åt vänsterpopulismen. Han tvekar en aning inför själva begreppet. De folkliga vänsterupproren laddas nämligen inte av föreställningen att ”vi är folket” utan de identifierar sig som ”vi är också folket”. En väldig skillnad.

Müller avslutar sin text med några reflektioner om att möta eller mota populismen genom att bygga fungerande politiska partier och att söka ge svar på de alltmer akuta medborgarfrågorna om jämlikhet, demokrati och deltagande.

Müller är som Marx en skarpsinnig samhällsanalytiker och i likhet med den tyske samhällsfilosofen avstår han från att skriva ut recept för framtiden.

Müller har utnämnt kristdemokratin till efterkrigstidens dominerande ideologi. För närvarande härskar den auktoritära kapitalismen. Möjligen står populismen på tur.

What is populism? utkommer i svensk översättning hos förlaget Diadalos om cirka tre veckor.