När kvinnor ägdes
Uppdaterad 2016-08-16 | Publicerad 2016-08-05
Historiska öden och en kamp som är långt ifrån över
Jag minns ett panelsamtal som hölls efter en visning av en dokumentärfilm från en fiskfabrik. Kvinnorna arbetade under fruktansvärda förhållanden. En tongivande feminist sa: ”Varför reser de sig inte upp och går? Jag begriper det inte. Det skulle män ha gjort.”
Å feministens vägnar blev jag generad. Att hon inte förstått elementa av kvinnors utsatthet. Deras, genom historien, små eller obefintliga möjligheter att lämna slaveriliknande arbetsmiljöer eller förtryckande äktenskap.
Eva Helen Ulvros är professor i historia vid Lunds universitet. Hennes bok rymmer tretton porträtt, från sent 1700-tal till nutid. Lättillgängliga och medryckande minibiografier förmedlar kvinnors strävsamma liv i prästgårdar, storgods, nödbostäder och fjällstugor. Allt varvat med korta faktatexter om kvinnans ställning vid varje epok. Tidsaxeln rör sig från när jämlikhetsidéerna var nya, via förankringen under välfärdsbygget på 1900-talet, till 2000-talet då kvinnors liv är betydligt friare.
Samhällsstatus bestämdes av vilken ställning fadern hade, och därefter maken. Det gällde att ”sätta hustrun på plats”. Kvinnor i alla samhällsskikt skolades in i underdånighet och lydnad gentemot patriarkerna. ”Evert lärde sig aldrig” säger livsmedelsdemonstratisen Inga Blomkvist. Trots att Evert i övrigt var en bussig karl så skulle maten på bordet. Det kvittade att hon yrkesarbetade, gjorde i ordning den i förväg. Far och son skulle serveras.
Långt in på 1900-talet var kvinnorna omyndigförklarade. Vi har ju inte ens haft rösträtt i hundra år! Männen ägde sina döttrar och fruar, ansvarade för deras pengar och avgjorde ifall de skulle få arbeta eller inte. Men i alla sociala skikt har det naturligtvis funnits fäder och makar utan förtryckarkynne. Skönt att Ulvros lyfter fram dem, annars hade läsningen blivit deprimerande. Allt är så klart inte svart och vitt mellan könen.
Prästdottern och psalmförfattaren Carolina Sandell (1832–1903) hade en far som såg dotterns begåvning och undervisade henne i hemmet. Hennes sju år yngre make – köpman och predikant – uppmuntrade till fortsätt yrkesarbete. Ytterst ovanligt för en gift kvinna. Dessutom hade Sandell en statusposition inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen som tidskriftsredaktör.
Det slår mig att frikyrkorörelsen i Sverige ännu inte fått erkännande för sina radikala jämställdhetsidéer. Inom många frikyrkor kunde kvinnorna både predika och ha rösträtt, något de förvägrades i offentligheten.
Det blev två tusen psalmer under Lina Sandells livstid. Hon skapade de mest älskade: Blott en dag ett ögonblick i sänder och Tryggare kan ingen vara. De hade inte kommit till utan undantagsmännen.
Senare skulle tyvärr en mer patriarkal kyrka revidera hennes texter och ändra hennes typiska modersymboler för gudstron till faderliga: ”modersvingen” blev ”fadershanden”.
Hur många betydande konstverk skapade av kvinnor har gått förlorade? Det är just ogifta kvinnor, och änkor, som deltar i samhällsbygget, driver företag och skapar något bestående. Fredrika Bremer nämns som en föregångare. Tack vare henne kunde en ogift kvinna efter år 1840 ansöka om att bli myndig, därmed få yrkesarbeta och ansvara för egna pengar.
Ulvros lägger av naturliga skäl tyngdpunkt på borgarkvinnornas liv. De lämnar tydliga spår efter sig, memoarer, dagböcker och brev. Arbetarkvinnan Henny Johanssons (1907–1993) lott blev en helt annan än Sandells. Hennys livsvägar i Lapplands fjällbygd kantades av social nöd och härsklystna män. Mor och dotter delade på ett par skor, utan kläder blev Hennys skolgång sporadisk.
För borgerliga kvinnor gällde kyskhet och respekt för makens kättja. För fattiga flickor gällde detsamma. Men för dem var sexualiteten ett ännu större hot, ju fler barn desto fattigare. Hennys mamma sydde ett kyskhetsbälte åt dottern. En sorts nattröja från hals till stjärt med många knappar och trånga knapphål. Ironiskt nog blev hon våldtagen av den man som fadern utsett åt henne.
Henny som just hade fått livsmod när hon kommit hemifrån och börjat som piga. Förälskad i en dräng. Men faderns vilja var lag. Hon blev gravid efter våldtäkten och förd till enslig skogskoja i väglöst land: ”Mitt livs bittraste upplevelse”.
I sina memoarer Mitt liv – på livets norrsida eller flickan från Lillstensträsket, konstaterar Henny Johansson: ”Det var bara det som männen utförde i arbetsväg som var något att uppskatta, och som kunde räknas i pengar”. Inte förrän 1965 räknades bondhustruns arbete som förvärvsarbete i statistiken.
Hur fick Henny mod till att skriva memoarer? Efter så kort skolgång? Jag skulle gärna läst någon kommentar från Ulvros om det.
Memoarer skrev också lärarinnan och politikern Ebba Asp-Andersson (1892-1983). I Träpärlor berättar hon om hur männen inom partiet betedde sig maktfullkomligt och avfärdade henne som ”bråkig lärarinna”.
Asp-Andersson kämpade för kvinnors rättigheter och ville förbättra folkskollärarinnornas villkor. Från och med 1860 gällde lika lön för lärare, men 1906 införde den liberale utbildningsministern Fridtjuv Berg en åtskillnad. På landsbygden fick manliga lärare två hundra kronor mer än de kvinnliga. Låga löner skrämmer bort männen, det riskerar undervisningens kvalitet, ansåg ministern.
Ifrågasatt blev också professor Elisabeth Sundin (född 1944) som avslutar historiken. Hon var en av de första som ägnade sig åt genusforskning i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. Att bara nämna ordet ”kvinna” kunde väcka irritation. Som professor i Företagsekonomi tjänade hon mer än sina manliga kollegor.
Behöver jag säga att det sistnämnda var ironi?
Än i dag klassas kvinnorna lägre än männen, inte minst lönemässigt. Och fortfarande förväntas de som föds med bröst stå för obetald service i hemmen. Och våldet? Knytnävsslagen återkommer i boken. Redan 1861 instiftades en strafflag där det fastslogs att mannen inte hade laglig rätt att slå sin hustru. En mycket gammal lag alltså, som det ständigt bryts mot.
Kommer vi någonsin få läsa en kvinnohistorisk bok där förtrycken faktiskt hör till historien?
