Han låter en bomb avsluta författarskapet

Två nya romaner ställer frågor om våld och arvet mellan generationer

Joel Kellgren

helskärm

Teodicéproblemet kan sägas ha en sekulär motsvarighet i atombomben. Om vetenskapens utveckling kan frambringa ett sådant fruktansvärt vapen – är framstegstanken då av godo?

Amerikanen Cormac McCarthy, född 1933, har i sitt författarskap återkommande brottats med frågor om modernitetens baksida och sitt hemlands blodiga historia, ofta mot en fond av existentiella spörsmål om varats villkor och möjligheten till en gudstro i en värld full av lidande. 

Det förvånar därför inte att hans två nya romaner The passenger och Stella Maris kretsar kring just atombomben. Vad som däremot förvånar är att dessa verk överhuvudtaget fick se dagens ljus. Att McCarthy arbetat på en roman med namnet The passenger har varit känt åtminstone sedan tidigt 1990-tal, men efter tre decennier av spekulationer var det många som gett upp tanken på att det överhuvudtaget skulle bli någon bok. Men så nås vi av nyheten om att det inte bara kommer en, utan två nya romaner.

Romanerna handlar om syskonen Bobby och Alicia Western, barn till en av de fysiker som ingick i Manhattanprojektet och uppfann atombomben.  

The passenger, skriven ur broderns perspektiv, liknar till en början en spänningsroman av klassisk katt och råtta-modell. Året är 1980 och platsen Mississippi. Bobby arbetar som vrakdykare och får i uppdrag att undersöka ett flygplan som störtat. Enligt passagerarlistan ska det finnas tio personer ombord men en saknas. Planets svarta låda är också försvunnen och kort därefter tvingas han på flykt undan personer som vill veta mer om vad som skett. Så långt en deckare, en genre McCarthy i No country for old men visade att han behärskar mer än väl. 

Men den som förväntar sig deckarens stringenta narrativ kommer att bli besviken, då det snart står klart att den person Bobby framför allt flyr ifrån är sig själv. Till synes planlöst driver han runt i den amerikanska södern, klassisk McCarthymark, plågad av föregående generationers skuld liksom av sin egen.

I ett gytter av sjaskiga hotell och barer för han långa samtal med den amerikanska drömmens förlorare, vietnamveteraner, missbrukare och psykiskt sjuka. Bobbys resa över USA och senare även Europa varvas med återblickar från uppväxten i Los Alamos där hans far arbetar med att utveckla bomben.

McCarthys författarskap, som sträcker sig från 1965 fram till i dag, har i mångt och mycket varit en pågående undersökning av det amerikanska imperiets uppgång och fall. Den besinningslöst våldsamma Blodets meridian, om skalpjägare under 1850-talet exponerade det faktum att den systematiska utrotningen av ett folk och grundläggandet av en nation var en och samma process.

I No country for old men misslyckas en veteran från andra världskriget med att sträcka ut en hand till en vietnamveteran. Trots deras liknande erfarenhet av krig finns det en avgrundsdjup skillnad i det USA de kom hem till, och alla gemensamma referensramar tycks ha rasat samman. I Vägen går en far och en son genom ett ödelagt landskap täckt av aska, bedjande till en Gud som inte svarar i jakt på rester av en civilisation som inte längre finns. 

I The passenger och Stella Maris ställs dessa frågor om våld och att ärva det över generationer, än en gång, på sin spets i berättelsen om syskonen Westerns livsöden. Familjenamnet är en snudd på övertydlig påminnelse om att de bär västvärldens samlade skuld på sina axlar och Bobby är väl medveten om vilka historiska skeenden han har att tacka för sitt liv. ”Western förstod till fullo att han hade Adolf Hitler att tacka för sin existens. Att de historiska krafter som resulterat i hans orosfyllda liv var just Auschwitz och Hiroshima, de närbesläktade händelser som för alltid förseglade västvärldens öde.”

Men skulden är inte så mycket historiskt betingad som ett mänskligt tillstånd hos McCarthy. Att reducera hans författarskap till att endast handla om en nation och dess historia vore att göra det för enkelt för sig. Snarare är platsen och den historiska kontexten den form där eviga frågor om den mänskliga tillvarons villkor aktualiseras, vilket inte minst märks i den andra romanen, Stella Maris, som är skriven ur systerns perspektiv.

Titeln refererar till den psykiatriska klinik där Alicia Western är inlagd och är skriven helt i dialogform. Varje kapitel utgörs av en session mellan Alicia och hennes psykiatriker. Alicia är matematiker, och ovillig att prata om sin familj eller sitt mående. I stället håller hon monologer om vetenskapsfilosofi, matematik och fysik.

McCarthy lär ha sagt att han är mer intresserad av vetenskap än av litteratur. Det märks, och det är inte alltid till hans fördel. Alicias långa utläggningar om alltifrån kvantfysik till språkets uppkomst tenderar emellanåt att lägga sig i vägen för berättandet. Samtidigt gör dialogformen det möjligt att rensa bort det överflödiga, och hålla sig enbart till det som diskuteras – idéerna. Och det kanske är så Stella Maris bör läsas, som en nyckel till de teman om sorg, skuld och våld som aktualiseras i The passenger. Borta är ramberättelsen, de ingående miljöbeskrivningarna, personporträtten och återblickarna. Kvar är de grundläggande frågorna – Vad är sanning? Vad är försoning och är den möjlig? Vad är ett liv och vad gör det värt att genomlida? Hur kan någonting uppstå ur ingenting? Avskalat, destillerat.

I en särskilt talande passage hävdar Alicia att den bild som bäst symboliserar vår tidsålder är den på det enorma svampmoln som uppstår vid testsprängningen av en vätebomb i öknen. Hennes psykiatriker svarar att han alltid tänkt på Nasa-fotografiet på planeten jorden taget från yttre rymden som signifikativt för vår tid. ”En vacker blå sfär snurrandes i ett tomrum”, Alicia svarar att hon tycker att det senare är mer skrämmande än det första. ”Tomrummet är likgiltigt inför världens fortsatta existens. […] Om det fanns något som brydde sig skulle det ha brytt sig vid det här laget.”

I dessa två bilder sammanfaller temat om det vetenskapliga framstegets avarter med det om Gud och existensen i ett. Ett tematiskt stoff som inte endast utgjort grund för dessa två romaner utan har bearbetats i ett helt skrivande liv. Med ens blir det självklart att alla McCarthys tidigare verk ledde fram till just de här. Nästa år fyller Cormac McCarthy nittio och en inte alltför vild gissning är att The passenger och Stella Maris blir det sista vi får läsa av honom. Var det värt väntan? Absolut.