Martinson charmade brallorna av alla

Johan Svedjedals ”Min egen elds kurir” skildrar ett dramatiskt författarliv

Carsten Palmær

helskärm

Fosterhemsbarn, tiggare, luffare, sjöman, diktare, akademiledamot, Nobelpristagare – även den som aldrig hänförts av rymdeposet ”Aniara” hittar fascinerande läsning i sannsagan om Harry Martinsons liv.

Det vet Johan Svedjedal att ta vara på i sin 800-sidiga levnadsteckning ”Min egen elds kurir”. Han följer Martinsons liv som luffare och sjöman, från Blekinge till Tromsö, från Pensacola till Montevideo, från Rio de Janeiro till Kapstaden och från Vladivostok till Bombay. 

År 1927 gick en 23-årig Harry Martinson runt till fackföreningspress och syndikalistiska tidningar i Göteborg och krängde dikter för en tia kontant, eller kaffe och smörgås om redaktören var på obestånd. I början handlade hans litterära försök om havsromantik och klasskampsvers – läroår han senare ville glömma bort för att i stället framstå som det gudomligt inspirerade naturbarn som kritikerna utnämnt honom till.

På Folkets hus på Barnhusgatan i Stockholm stötte han ihop med en beläst ung poet, Artur Lundkvist. Lundkvist var mindre imponerad av Martinsons versförsök än av hans erfarenheter som sjöman och gav honom att läsa två amerikanska poeter: Carl Sandburg och Edgar Lee Masters.

I Sandburgs uppkäftiga attityd och raka tilltal hittade Martinson ett uttryck som passade honom själv. Men känslan för havet och blicken på naturen var helt och hållet Harry Martinsons egen.

På Arbetare-Kurirens redaktion i Göteborg möttes Harry Martinson och Helga Swartz, senare känd som Moa Martinson. 1928 flyttade Harry in hos Moa i torpet Johannesdal i Sorunda på Södertörn, sedan han misslyckats med att vigga pengar av henne till tågbiljetten.

De kallades proletärförfattare: Lundkvist och paret Martinson, Jan Fridegård, Josef Kjellgren, Ivar Lo-Johansson, Erik Asklund och många andra som satte sina erfarenheter på pränt och skrev om en föraktad klass av egendomslösa på väg att bli samhällsbärande. De var unga, fattiga och självsäkra, chockade somliga och imponerade på andra. Den som redan från första början charmade brallorna av förläggare, kollegor och kritiker var Harry Martinson.

I Sorunda fick Harry Martinson en ren säng att sova i och en älskarinna och arbetskamrat. Moa och Harry var varandras hänsynslösa och konstruktiva redaktörer: Svedjedal beskriver hur hon fick honom att stryka snåriga filosofiska utbrott och berätta en rak historia. Flera av de böcker de skrev under sitt tioåriga äktenskap skulle bli klassiker: Harrys ”Resor utan mål”, ”Kap Farväl!” och ”Nässlorna blomma”. Moas ”Kvinnor och äppelträd”, ”Rågvakt” och ”Mor gifter sig”.

Djupt förälskade var de och hårt bundna till varandra, men det fanns sprickor i Sorundaidyllen: Moa klagade på att Harry vägrade att ta hand om karlsysslorna på torpet utan lät hennes söner sköta allt praktiskt. Med sina manliga kollegor talade Harry illa om hustrun bakom hennes rygg: ”Moa Constrictor” som kvävde honom med sina omsorger. Harry längtade efter barn. Det gjorde inte Moa, fjorton år äldre än Harry, med tre söner i livet sedan de två yngsta drunknat.

1934 började Harry rymma från torpet, så som han gjort från fosterhem och båtar. Efter sig lämnade han ett brev där han försäkrade Moa att han älskade henne för evigt men för sina nervers skull behövde en tids ensamhet i Härjedalsfjällen. I själva verket hade han rest med en yngre kvinna som han senare kallade ”en ansiktsfager nolla” till Dalarna.

Sommaren 1935 försvinner han igen, den här gången utan att lämna något brev efter sig. Moa är förtvivlad och rasande, efterlyser honom i radio, tror att han kan ha tagit livet av sig. Harry övernattar hos olika kollegor och tar sig till Eyvind Johnson i Trondheim, men sprider ut ett rykte om att han är på väg till Färöarna. Moa får reda på att han är i Norge och skickar brev till Harry via svenske konsuln i Bergen. Moa skriver att hon är gravid, Harry svarar per telegram: ”Fått dina brev ombord inatt avbryter resan till Kongo kommer hem brev följer”.

Johan Svedjedal följer hela det två månader långa dramat genom de täta brev som båda makarna skriver till sin gemensamme förläggare Tor Bonnier: Moa vill veta var Harry befinner sig, Harry vill ha förskott. Tor Bonnier vill i sin tur lägga beslag på det ofärdiga manuset till ”Nässlorna blomma” som Harry lämnat hos Moa i Sorunda. Bonnier anar – med rätta – en blivande bästsäljare. Moa svarar kallt: ”Harry får hämta sina manus här”.

Harry kommer tillbaka men sommaren 1939 rymmer han för sista gången, efter tio års äktenskap. Finska vinterkriget gör varje försoning omöjlig: Moa är lojal med Sovjetunionen, Harry ansluter sig till den svenska frivilligkåren.

Två år senare förefaller det vara slut på dramatiken. Harry Martinson drar sig tillbaka till familjelivet med en tolv år yngre hustru och två döttrar. Här slutade kanske många av problemen för Martinson. I vilket fall är det här problemen börjar för Johan Svedjedal.

Naturligtvis händer det mycket i Harry Martinsons liv de följande decennierna: ”Vägen till Klockrike” (1948) blir en kritiker- och läsarsuccé, verseposet ”Aniara” (1956) hyllas som nyskapande. Martinson skriver filosofiska betraktelser och dikter. Han framträder som högtidstalare, tar emot priser, fyller jämnt och föreläser om sina naturfilosofiska teorier inför en lika imponerad som förvirrad publik. Han gör entré i Svenska Akademien i högtidsdräkt (”Vägen till Frackrike” väser Moa från Sorunda). Han har kvar sina drastiska liknelser och sin förmåga att lyfta vardagliga bilder – juninattsskymning, boskap som dricker ur en insjö – till någonting storartat. Han tycker om cyklar, trampdrivna symaskiner och torrklosetter. Han avskyr bilar, television och jultomten (”Barnkammarens Rasputin”).

Inför uppgiften att skildra den uppburne yrkesförfattarens vardag är det som att berättaren Svedjedal tackar för sig och litteraturhistorikern tar över. Människan Harry Martinson bleknar bland referat av recensioner, upplagestatistik, stipendier, honorar och räkenskaper – allt det nedskrivna och mätbara som är akademikerns öde.

1974 tilldelas Harry Martinson till sin olycka Nobelpriset tillsammans med Eyvind Johnson. Kritiken mot Akademiens ovana att belöna sina egna medlemmar tar han personligt. De sista åren fram till självmordet på Karolinska sjukhuset präglas av sjukdomar och förföljelsemani.

Johan Svedjedal är bra på att formulera sig och gör det gärna. ”Min egen elds kurir” är en noggrann och välavvägd genomgång av Harry Martinsons mytomspunna författarskap. Att sannsagan om Harry Martinsons liv och död når sin dramatiska höjdpunkt 300 sidor för tidigt är väl strängt taget inte levnadstecknarens fel.