Nickelpojkar i ett segregerat helvete
Lidija Praizovic: När jag läser Whiteheads roman i mörkret är jag riktigt rädd och drar in fötterna under täcket
Publicerad 2019-10-30
Elwood Curtis är en svart yngling i 1960-talets segregerade Florida som tar medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King på orden: alla människor är lika mycket värda och du ska jobba på din värdighet och möta din förtryckare med kärlek, inte hat.
När de andra pojkarna i hans kvarter bråkar och snattar hjälper han till med försörjningen hemma och läser böcker med en ovanlig hunger.
Så kommer den stora dagen då han ska börja på collage. Men en trasig cykel, den rasistiska strukturen och en stor dos otur gör att han liftar till skolan med en småkriminell broder i en stulen bil och båda åker fast. Elwood döms och skickas till Nickel Academy.
Liksom i genombrottsroman Den underjordiska järnvägen, om slavinnan Cora som flyr söderns bomullsplantage för friheten i norr, har författaren Colson Whitehead i sin nya roman Nickelpojkarna inspirerats av verkliga historiska händelser men låtit berättelsen vara hans egen.
Nickel Academys förlaga är den statligt drivna Dozier School for Boys i Marianna, Florida, en uppfostringsanstalt som systematiskt utövade barnaga, för att uttrycka det milt.
Skolan avslöjades först 2009, och vid arkeologiska undersökningar har över 80 misstänkta gravar hittats på området, många omärkta och utanför den officiella kyrkogården. Även vittnesmål finns.
Skolan gestaltas av Whitehead som ett skräckkabinett styrt av sadism, maktmissbruk, pedofili och grov korruption. De sanslösa bestraffningarna drabbar Elwood nästan direkt då han får smaka på piskrapp tills underkläderna tränger in i huden.
Detta efter att han ingripit i en mobbningssituation mellan internerna. Det är helvetet på jorden, och om pojkarna kommer ut är de skadade för livet.
På skolan får Elwood en bästa vän, Turner. De förenas av sin ungdom och hudfärg, för på Nickel Academy finns både vita och svarta pojkar, men precis som i samhället hålls de segregerade och de svarta blir sämre behandlade.
I övrigt är de varandras motsatser: Elwood är idealisten som med pastor Kings moraliska imperativ planerar att avslöja stället för världen därute som han tror bryr sig, medan Turner är cynikern som ligger lågt och inte har några högre tankar om människorna och livet.
”Nickelpojkarna” når inte upp till Den underjordiska järnvägens stjärnnivå, men den är absolut läsvärd. Den är inte bara en viktig bok om våldets och rasismens USA, utan också en bladvändare som kan mäta sig med en riktigt bra thriller.
När jag på kvällarna ligger och läser boken i mörkret är jag riktigt rädd och drar in fötterna under täcket.
Språket är inte så märkvärdigt, men Whitehead skriver med ett stort mått av återhållet raseri över den vita ordningens tillstånd, och dramaturgin är raffinerad. Liksom föregångaren skulle den nya boken kunna bli en bra film, och som vanligt är den fint och följsamt översatt av Niclas Nilsson.
Den oskuldsfulla idealismens möte med den omänskligt grymma realiteten är temat för denna roman som visar hur slaveriets struktur i högsta grad lever vidare i dagens USA. Hur det går i arv från generation till generation, och hur USA:s väsen och fundament bygger på extrema institutionella övergrepp.
Det är ingen ny eller revolutionerande insikt men värd att påminna om, särskilt när det görs så grundligt som hos Whitehead.