Sakligt och dialektalt om de mest föraktade
Pia Bergström läser om snickrande fattighjon i Ida Andersens nya roman I oxögat
Publicerad 2019-06-05
Det är midsommarafton 1741 i småländska Dåvedshult. Pigan Sissel och drängen Eskil dansar sig yra och smyger sen undan för att famnas i mörkret. När det visar sig att Sissel är med barn går Eskil med på att gifta sig. De får dock böta sammanlagt sju riksdaler vid tinget för hor och lönskaläge.
Författaren och översättaren Ida Andersens I oxögat är en roman om gamla tider med dialog på småländska. Jag måste genast erkänna att jag har svårt för detta dialektgrepp som jag tycker distanserar och liksom förbarnsligar romangestalterna, och får mig att tänka på bygdespel och bondkomik.
För de livsomständigheter som Andersen levandegör med historisk kunskap och klar blick är nämligen inte alls roliga. Hennes 1700-tal är ett rått och nådelöst klassamhälle där de egendomslösa och fattiga utnyttjas systematiskt och där adel, präster och självägande bönder självklart tror sig stå över de lägre skikten även moraliskt.
De mest föraktade i Dåvedshult – gamla och sjuka, svältande barn och krigsskadade suputer från något av Karl II:s krig – bor i jordkojor och dragiga skjul i den stinkande ”Krävan” i byns utkant.
Men förändringens vind når även Dåvedshult. Samma år som Sissel och Eskil flyttar ihop i den lilla kalla stuga som Eskil timrat själv på nätterna börjar Sveriges första glasbruk byggas i byn. Initiativtagarna, högvälborna landshövdingarna Anders Koskull och Georg Bogislaus Staël von Holstein anländer i fina vagnar och vita peruker och har med sig ett gäng glasmästare från kontinenten. De behöver dessutom folk till byggnationerna kring hyttan.
Och Eskil, fattighjonet från Krävan som lärt sig timra och snickra av sin husbonde, får sin chans och anställs med bra lön. På så sätt kommer han också loss ur de slavlika villkor han haft som dräng med arrendeplikt.
Historielektionen med alla detaljer vad det gäller praktiskt arbete, matvanor, maktrelationer, vidskepelse och jordemödrars roll känns nog så trovärdig. Andersen idealiserar inte sina gestalter, snarare visar hon hur hårdhänt formade av sina villkor de är.
Men om man jämför med liknande romaner som gestaltat underklassens och fattigbönders liv och slit i forna tider, som Sara Lidmans Ecksträsk-serie, Moa Martinsons östgöta-epos eller Fogelströms Vävarnas barn är I oxögat på något sätt för närsynt. Den lyfter aldrig från de dagliga mödornas sakliga realism, från Eskil och Sissels nertyngda, begränsade perspektiv.
Författaren nämner i ett efterord att hon skrivit berättelsen ”som en fiktiv väv kring de verkliga händelserna när Kosta glasbruk grundades”. Och kanske är Andersen mer av gestaltande etnolog än hjärtevärmande sagoberättare.