Gemensamt ägande är socialismens nyckel

I ”Nordisk socialism” påminner Pelle Dragsted om att en annan ordning är möjlig

Åsa Linderborg

helskärm

Örebro 1983. Jag är 15 år och har klätt mig i mörkblå dräkt och höga klackar för att smälta in bland alla som samlats för att demonstrera mot regeringen Palmes löntagarfonder. I handen har jag en insamlingsbössa. Bredvid mig står en kryssningsmissil som vi – Kommunistisk ungdom – har gjort i papier maché. Vi ska lura borgerligheten att sponsra en ny metod i kampen mot ”fondsocialismen”: kärnvapen.

– Vilken bra idé! säger en man och lägger ner en femtiolapp.

– Hur lång tid kommer det ta innan den är färdig? undrar en annan.

Bössan hann bli full av stålar innan vi avslöjades och drevs bort från platsen.

Några månader tidigare hade Olof Palme vunnit valet med deklarationen ”Jag är demokratisk socialist.” Där och då bröt det svenska samförståndet samman för gott. Det doftade krig på torget i Örebro.

Jag berättar det här för att jag har ungefär samma politiska bakgrund som dansken Pelle Dragsted, aktuell med boken Nordisk socialism. Jag vet i vilken miljö Dragsted är skolad – han har suttit i folketinget för Enhedslisten – men känner också till den resa han behövt göra, bort från vissa marxist-leninistiska återvändsgränder. Inte för att tappa bort socialismen som projekt utan tvärtom, för att komma den närmare.

Dragsted börjar sin bok i en paradox: Både Donald Trump och Bernie Sanders pratade i valrörelsen 2020 om den nordiska socialismen, den ene som hot och den andre som löfte. Men här i Norden finns det ingen som pratar om socialismen. Socialdemokraterna vill inte ens erkänna att välfärdsstaten har något med socialismen att göra.

Av de unga amerikanerna är fler positivt inställda till socialismen än till kapitalismen. 65 procent av britterna och 77 procent av tyskarna anser att kapitalismen är orättfärdig. Allt fler börjar vantrivas med det som Dragsted kallar för ”kapitalismens oligarkiska tendens”: allt mer makt och inflytande förflyttas till den ekonomiska eliten, som ingen har röstat på. Resultatet är ojämlikhet, klimatkatastrofer och att demokratin töms på innehåll.

Vad är då alternativet till detta orättfärdiga och i längden omöjliga system? Socialism, svarar Pelle Dragsted. Naturligtvis inte av sovjetiskt snitt, utan en stabilare variant av den välfärdsstat som Norden är på väg att lämna bakom sig.

Enligt Dragsted måste vi bort från den binära uppdelningen av socialism och kapitalism som två olika, allomfattande system. Det har alltid varit mer eller mindre av det ena och det andra, se bara på skillnaderna mellan USA och Norden. På samma sätt menar han att vi måste lägga ner motsatsparet reform eller revolution.

Måste han dra det där gamla bälgaspelet igen? frågar jag mig själv under läsningen. Det finns väl ingen vänster i dag som tror på revolutionen, utom möjligen ekomarxister som vill begå våld på fossilindustrin och som menar att vi temporärt måste avskaffa demokratin för att kunna fatta de beslut som klimatkrisen kräver.

Efter hand blir argumentationen tjatig och grälsjuk; Dragsteds snäva definition av utomparlamentarisk kamp gör att han inte ser dialektiken mellan rörelse och folkvalda.

Andra gamla skåprester som Dragsted vill rensa ut en gång för alla är den stelbenta synen på marknaden; marknadsekonomin fanns före kapitalismen. Och staten; den är inte enbart ”ett redskap i den härskande klassens tjänst”, staten avspeglar förhållandena i klasskampen. Båda de insikterna skulle jag säga är, i allra bästa mening, just ”gammalmarxistiska”.

Stundvis är det svårt att veta vem Dragsted vänder sig till med dessa utläggningar. Ibland fäktas han mot marknadsliberalisterna, som stämplar all kritik av kapitalismen som extremism. Ibland hugger han mot den äldre generationen socialister som menar att hans socialism är en reformistisk tummetott.

Den socialism som Dragsted förespråkar är alltså en redan beprövad blandekonomi där den socialistiska ägandeformen dominerar men inte är allenarådande. Han återupplivar Ernst Wigforss begrepp ”funktionssocialism”; staten ska reglera så pass att kapitalisterna inte kan nyttja sitt ägande på ”ett antisocialt sätt”.

Bokens huvudärende är det viktigaste av alla tänkbara: att sätta ägandet på dagordningen. Vem äger vad? Vem ska besluta om produktionen och dess vinster? Varför ska demokratin tillåtas göra halt utanför arbetsplatserna? Vad krävs för att klimatfrågan ska handla om produktionen?

Dragsted spänner en snygg båge från 1920-talet och framåt som visar hur diverse former av ägande luckrat upp kapitalets makt. Den demokratiskt förvaltade offentliga sektorn utgör 25 procent av den danska ekonomin. 20 procent bor i allmänägd hyresrätt. Pensionskassorna förvaltar miljarder. Det finns stora, starka statliga företag och annat gemensamt ägande.

Dragsted redogör för olika former av kooperativa lösningar, väger för- och nackdelar. Samma sak med diverse fondvarianter. Han går vidare till nya lösningar på jord- och bostadsfrågan. Skissar upp ett allmännyttigt bankalternativ. Det är otroligt inspirerande, även om Dragsted är mer än lovligt naiv när det gäller möjligheten att utmana tech- och informationsbranschen. Men bara att han tänker så stort är fantasieggande nog.

Det är samma sak i Sverige. Jonas Sjöstedt, som skrivit förord till den svenska utgåvan, räknar upp en radda av det vi äger tillsammans: biblioteken, Systembolaget, folktandvården, allmännyttan, gruvnäringen, byägda solpaneler och så vidare.

Ägande ger makt, en makt som kan utnyttjas så mycket mer än nu. Förstår vi ens hur mycket vi äger tillsammans? Och begriper vi betydelsen av att på så kort tid ha förlorat så mycket som vi en gång ägt och i någon mån demokratiskt kontrollerat?

Jonas Sjöstedt ger flera exempel på när folk från norr till söder stoppat utförsäljningar och avregleringar. På en rak fråga anser nog de flesta att samhällsbärande verksamheter och sociala rättigheter såsom vård, skola och omsorg är något som vi ska äga och besluta om gemensamt.

Men samtidigt som de flesta nog tycker det, sitter vi fast en kapitalistisk mentalitet som starkt hämmar förändring. Jag saknar ett kapitel om nyliberalismens psykologiska inverkan: oavsett hur rättvist man än tänker, har allt fler sin privatekonomi – den man ser och begriper på sin mobilskärm – kopplad till börsen. Besparingarna ligger där. Det privata pensionssparandet. Belånade upp över öronen, är man så rädd för räntehöjningar att man röstar på dem som just i denna sekund kan hålla marknaden på gott humör.

Man korrumperas till lojalitet med kapitalismen, och nu pratar vi om en helt annan lojalitet än den Antonio Gramsci avsåg med sitt hegemonibegrepp.

Det är därför socialismen aldrig får begränsas till att vara något teknokratiskt eller ekonomiskt, den har till skillnad från kapitalismen en existentiell dimension: Hur ska vi organisera detta samhälle så att det blir så bra som möjligt för detta vårt enda liv? Då är ägandefrågan central – nu pratar vi demokrati på riktigt.

Jag är inte helt tillfreds med att socialismen ska reduceras till en kapitalism med mänskligt ansikte, men jag vill lägga begreppsdiskussionen åt sidan. Läget är akut och Dragsteds socialism är ett reellt alternativ, det har historien visat. Eftersom socialdemokraterna har slutat tänka i de banorna blir boken omtumlande och skönt uppfordrande.

Men även socialisterna tycks ha gett upp kritiken mot kapitalismen, konstaterar Pelle Dragsted. Man har resignerat, möjligen lite skamsna över de experiment som gav allt utom mjölk och manna. I värsta fall har man gått på liberalernas myt om historiens slut.

Med Dragsteds devis ”kapitalismen har alltid mött motstånd” rungande i huvudet går jag ner i källaren för att leta efter den blå dräkten jag bar i Örebro den där dagen när vi gjorde karneval av fondmotståndarna. När jag rotar i mina kartonger kommer jag på en sak: Samtidigt som Kommunistisk ungdom gjorde narr av de borgerliga fondmotståndarna valde moderpartiet, Vänsterpartiet Kommunisterna, att lägga ner sina röster när riksdagen skulle fatta beslut. Argumentet var att fonderna i stort sett var meningslösa: ”Som att hugga huvudet av kapitalismens skugga”, för att citera CH Hermansson. Socialdemokraterna vann, men de stod där i kammaren helt ensamma, när revolutionärerna hade sagt sitt.

Så vilse kunde vänstern trampa när den satt fast i den binära begreppsapparaten.

37 år senare kopplade Bernie Sanders nacksving på både Wall Street, Demokraterna och Washington Post med sin ”nordiska fondsocialism”. Som sagt: historien har inget slut.