De unga lär fortsätta att domedagsscrolla

Både Isabella Lövin och Herman Geijer pekar ut nya vägar men illustrerar samtidigt klimatrörelsens dilemma

Rasmus Landström

helskärm

Få saker skrämmer mig så som begreppet ”doomscrolla”; att sitta på nätet och läsa om hur allt (läs klimatet) går åt helvete. Mestadels är det unga som sysslar med det och numera kan man höra dem utbrista ”det är ändå kört”, oavsett vad som diskuteras. Det är en nödraket uppskjuten från den falnande lägerelden: våra gamla historier är trasiga – vi behöver nya. Frågan är vilka?

I två nyutkomna böcker görs ambitiösa försök att ta ett omtag på vår civilisation. Både Isabella Lövins Oceankänslan. Om behovet av en ny berättelse och Herman Geijers Monstersamhället. Från förnekelse till framtid är fulla av skräckinjagande statistik (som nog kommer få en och annan att fortsätta doomscrollandet), men de pekar också ut vägen mot framtiden. Lövin i en hypermodern Tesla, Geijer i rallarkärra med ett brinnande oljefält i bakgrunden.

Lövins ”Oceankänslan” är egentligen tre böcker i en. En självbiografi av en idealist som bränt sig på realpolitikens kolbädd, ett journalistiskt omtag av IPCC:s skräckrapporter och en poetisk historia om oceankänslan. Lövin är en tvättäkta stilist och hennes bok är full av vackra bilder av en framtid med hummande elbilar.

Men så är det detta med den nya berättelsen: Lövin menar att den måste bygga på den samhörighet med skapelsen som uppstår när vi står inför ett vidsträckt hav eller en oändlig stjärnhimmel. Den finns hos nästan alla skriver hon – och det stämmer nog. Men människan är också en fredlig varelse, nästan oförmögen att döda. Ändå startade ett storkrig mellan brödrafolk för några månader sedan. Frågan är om klimatet är betjänt av betraktelser över vår ”egentliga natur”?

Inte heller handlar Lövins bok om hur ”mänskligheten” ska lösa klimatkrisen. Snarare om hur smarta politiker ska komma på policys som vallar storföretagen i rätt riktning. I ett anfall av uppriktighet skriver hon att det blir allt svårare för Miljöpartiet eftersom man till skillnad från socialdemokraterna och Centern saknar påtryckningsorganisationer utanför politiken. Bitvis låter det nästan om hon tycker att det är fusk att ha en folkrörelse i ryggen. Detta gör Oceankänslan till en folktom bok.

Lövin försöker i stället engagera läsaren med smältande glaciärer, försurade hav och nakna rullstensåsar. Om det skriver hon bättre än de flesta – men är det inte just dessa berättelser som misslyckats att engagera folkmajoriteten? I Lövins bok framstår omställningen som görbar, men vägen dit lika utmanande som att ta sig till månen på en elcykel.

Ett mera handfast sätt att närma sig klimatkrisen finns i Geijers Monstersamhället. Titeln anspelar på Mary Shelleys Frankenstein, romanen om vetenskapsmannen som tappar kontrollen över sin skapelse. På samma sätt har mänskligheten tappat kontrollen över industrisamhället.

Geijer är lätt att tycka om: han har en trevlig samtalston som är både avspänd och stringent. Oavsett om han skriver om beredskap eller de brittiska romantikerna gör han det med en förbluffande kunnighet. Detta hindrar honom inte från att skapa domedagskänsla: vindturbiner har för låg energieffektivitet för att ersätta fossila bränslen, solpaneler utarmar jorden. Samhället kommer kollapsa: bäst därför att förbereda sig.

Geijer ägnar mycket energi åt att avfärda ”teknikoptimisterna”. Under epitetet ryms allt från nyliberaler till anhängare av en Green New Deal. Och det är här mina frågetecken börjar hopas. Tron på en stat som investerar i uppdragsorienterad forskning kring grön teknik har ingenting med optimism att göra. Snarare är flera av de modernistiska traditionerna teknikpessimistiska: förnybara energier är inte tillräckligt bra, kärnkraften outvecklad och CCS-tekniken för småskalig. På Geijer låter det som om dessa lösningar testats och kört in i bergväggen – men det stämmer inte. Inget land i världen har ännu satsat på innovationspolitik för att lösa klimatkrisen.

I stället menar Geijer att vi måste minska vårt klimatavtryck till noll. Tillväxten måste upphöra, flygen ställas in och bilarna skrotas. Men som forskningsprojektet Mistra Sustainable Consumption visat är även det otillräckligt. Om genomsnittssvensken slutar flyga och köra fossilbil, går över till vegansk kost och bara köper begagnat, minskar hon endast sina utsläpp med 40 procent. Vid flera tillfällen talar Geijer raljant om övertron på elektrifiering – men hans bok är helt renons på hur vi ska hantera de övriga 60 procenten av utsläppen.

Det är symptomatiskt. Monstersamhället lider av en storskalighetsfobi – en malthusiansk spasm – som får rent fåniga konsekvenser. Visst behöver vi stärka våra gemenskaper: men byalaget kommer inte att förändra världen. Att lära känna folket i din trappuppgång är inte en revolutionär handling. Kanske är jag orättvis nu – Geijers bok undviker trots allt stora gester. Men bristen på insikt om att storskaliga kriser kräver storskaliga svar gör att ett orimligt ansvar läggs på gräsrotsrörelserna.

Jag slår igen Oceankänslan och Monstersamhället med en känsla av besvikelse. Om Lövins problem är att hon trollar bort befolkningen är Geijers att han trollar bort staten. Det illustrerar visserligen klimatrörelsens dilemma – men det kommer knappast få ungdomar att sluta doomscrolla.