John Irving tar fram den stora släggan

Inga-Lina Lindqvist läser en roman som hamrar in sitt budskap – viktigast av allt är kärleken

Inga-Lina Lindqvist

helskärm

BOKRECENSION. Fyrtiotalisterna är den välsignade generationen. Andra världskriget svepte sin vinge över deras barnsängar men de som överlevde fick ett liv i fred och ständigt ökande välstånd.

Nu är de på väg att lämna oss, när framtiden åter ter sig mörk och olycksbådande.

Jag kan inte bortse från sammanträffandets mystik när jag får läsa Bob Dylans Nobelföreläsning samma dag som jag avslutar läsningen av John Irvings nya roman Mysteriernas gata. Dylan är född 1941, Irving 1942. Medan Dylan personifierar den amerikanska sjungna poesin och folkmusiken, personifierar Irving den stora amerikanska romanen. Både Dylans framvärkta Nobelföreläsning och Irvings tunga roman har formen av konstnärliga testamenten. Ägodelarna som ska fördelas är inte materiella. De är själsliga, andliga, intellektuella.

John Irving har skrivit ett antal romaner som fantasifullt och publikvänligt definierat västerlandets kulturella särart. Garp och hans värld, Hotell New Hampshire, Ciderhusreglerna och En bön för Owen Meany har även filmatiserats, vilket bidrog till att Irvings litterära universum, befolkat av udda existenser, blev så känt och älskat.

Mysteriernas gata följer den välbekanta Irving-algoritmen. Faderlösa barn, cirkussällskap, könsöverskridande personer, besjälade djur, religiös ambivalens, gåtfulla kvinnor och massor av ångande sex – allt finns här. Romanen är som en självgående maskin. Det är lätt att förtvivla emellanåt under läsningen. Texten är överlastad av oändliga klargöranden och upprepningar. Ett tag känner jag mig omyndigförklarad och undrar varför jag igen ska behöva läsa att statyn av madonnan verkligen var jättestor eller att huvudpersonens syster verkligen kunde läsa tankar. På sidan 435 ger jag upp och följer med strömmen. Och där någonstans börjar det klarna – men bara tack vare Bob Dylan!

På ett lite platt sätt plockar Dylan fram tre böcker han blivit påverkad av. Antika Odysséen, Herman Melvilles Moby Dick och Erich Maria Remarques krigsskildring På västfronten inget nytt. Dylans kanon är oantastligt klassisk och humanistisk – och med undantag av Moby Dick europeisk.

Jonh Irving gör samma sak i Mysteriernas gata. Fyra romaner – intressant nog samma Moby Dick som det amerikanska undantaget – lyfts fram som slutpunkten på huvudpersonen Juan Diego Guerreros halsbrytande livsresa från en fattig pojke i den mexikanska slummen till en uppburen amerikansk författare på turné i världen.

För övrigt består arvet av Homeros, Shakespeare, Dickens.

Fyrtiotalisternas makalösa väg genom den bästa av världar som mänskligheten hittills kunnat skapa – en värld som riskerar att frambringa sin egen undergång – den resan slutar där den en gång började, hos de stora europeiska andarna, tänkarna. Ordets män.

Amerika är lika proppfyllt med Europa som en tacksägelsekalkon är med brödsmulor. Och ja, den vulgära liknelsen skulle kunna platsa väl i en roman av John Irving. Han dyrkar det vulgära och det burleska.

Mysteriernas gata är inte den mest övertygande av Irvings romaner. Men den har tyngden av ett testamente. Juan Diego ter sig som Irvings alter ego, även om Irving förkastar vurmen för självbiografiskt material. Verkligheten är för honom inte litteraturens mått. Men bilden av en åldrande författare som drömmer samman sitt liv i gränslandet mellan betablockerare och Viagra känns personlig – även om inte privat.

Smärtan över att tiden krymper obönhörligt, att det är så mycket man vill ha sagt innan mörkret slukar en är den starkaste känslan i romanens alltmer otyglade textkropp.

Författarskapets tidigare teman söker klarhet i Mysteriernas gata och jag tänker att det är därför som texten tvingas vara så pinsamt övertydlig.

Viktigast av allt är kärleken, skriker den ut.

Respekt för alla människors lika värde oavsett deras kön, etnicitet och sexuella läggning behöver hamras in, om och om igen.

Respekt för kvinnans rätt till sin egen kropp måste bankas in, om och om igen.

Det finstilta har haft sin tid. Klarspråkets tid har kommit.