68:an som blev en bekväm konsument

Annie Ernauxs självbiografiska böcker är vackra och intelligenta

Kristofer Folkhammar

helskärm

En kär vän brukar säga, när vi scrollar nyheterna intill ångorna från morgonkaffet, att bland det farligaste i vår tid är nostalgi. Som en grundbult i populistiskt tänkande har vi inte råd att idealisera det förflutna överhuvudtaget, är hans tydliga dom.

Han ryggar både inför politisk retorik som inbegriper ordet ”folkhem” och omslagsformgivning. Han ser auktoritära idéer och fantasier om totalt homogena samhällen i bokomslag som längtar efter 1950-talet.

Han har kanske vissa poänger.

Men för att bråka kommer jag definitivt sätta Annie Ernauxs självbiografiska böcker i händerna på honom. Det är strama, bitterljuva betraktelser där svunna tider visserligen summeras på bekvämt avstånd, men där reflektionerna som kommer med dessa minnen är djupgående observationer som klär av tingen till mytologier och människorna till samhällsvarelser. Man kan säga att nostalgin hos Ernaux är kritisk.

Hennes roman Åren har hyllats som ett mästerverk, både i hemlandet Frankrike, där den först kom ut 2008, och i översättningar. Boken är ett melankoliskt porträtt med socker i botten, av en kvinnlig klassresenär, och en punktbelysande betraktelsekedja över franskt samhällsliv. Från slutet av andra världskriget – Ernaux är född 1940 – fram till en bit in på 2000-talet.

Åren handlar om hur man talade om hungern men inte förintelselägren. Hur man med lika delar skuld och en känsla av hemlöshet bar sina föräldrars förhoppningar om ett materiellt bättre liv, in i den finkulturella medelklassen.

Hur 1968 fick allt att plötsligt betyda saker – att köpa en bil, att betygsätta en hemuppgift, att föda barn – allt kunde förstås ideologiskt. Hur man fylldes av förhoppningen om frigörelse som allteftersom mest kom att betyda fri att köpa nya prylar, sprungna ur ”industriidkarnas omtänksamhet”.

Man tar hand om barn. Man upplever Mitterrand som en trygg kompromiss. Man köper en stereoanläggning. Man skiljer sig.

”Man”, ”vi”, och på sin höjd ”hon” – Ernaux avstår i Åren från att använda bekännelsepronomenet ”jag”. Och väljer att formulera sin historia som generell och kollektiv.

Ett grepp som inbjuder till tolkning.

Att skriva ”jag” är däremot en central utgångspunkt för sanningsanspråk och rannsakan i tidigare verk. Samtidigt som Åren ges ut i Maria Björkmans smidiga översättning, återutges två äldre Ernaux-titlar i en volym: Min far & Kvinnan. Den volymen får en att förstå hur det kommer sig att Édouard Louis har uppgett Ernaux som en stor inspirationskälla.

Det är hennes porträtt av sina arbetarklassföräldrar. Skötsamma och strävsamma under knappa förhållanden. Men också i dessa tidiga verk, där Ernaux under stora överväganden ger sig på att skildra några som samhället, och delvis hon själv, skuffat undan, är det inte i första hand de enskilda ödena som intresserar henne. Hela tiden blir gester, vanor och uttryckssätt tolkade utifrån könsmaktsordningen och klasstillhörigheten.

Det är kortromaner skrivna i en nästan strängt saklig ton, jämfört med den mer ledigt flödande Åren. Och de får mig knappast att tänka på begreppet ”nostalgi” i någon mysig mening. De är för mycket akuta vittnesmål för det.

”För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten hade jag inte rätt att sätta det konstnärliga i första rummet”, står det i Min far. Böckerna skrivs i frånvaron av borgerliga minnesarbeten som brevsamlingar, fotoalbum, familjära självmytologiseringar, eller avtryck i historieböckerna, för att ge föräldrarna, och deras livsomständigheter, plats.

Och som instick, dottern Ernauxs egen uppgörelse; hennes skam över arbetarbakgrunden. ”Jag har säkert ingen skönhetsuppfattning ännu”, skriver hon om ett fotografi av sig själv som sextonåring, taget av hennes far.

En annan nyckelmening i Min far lyder: ”Hur skall man beskriva en upplevelse av världen där allt kostar.” Det är grundackordet i den linje, den klättring, som börjar i faderns barndom som son till en dräng vid en bondgård, över fabriksarbete, förman på oljeraffinaderi och egen lanthandel, fram till dotterns lärarexamen.

Och den där meningen kontrasterar ju så starkt, nästan hånfullt, mot strömmen av varumärken och prylar som smattrar in över sidorna, mot slutet, i ”Åren”.

Förlaget hade kunnat kosta på sig en revidering av Katja Waldéns översättningar som tyngs av ålderdomliga ordval och knöliga prepositioner. Men utgivningen lägger sig ändå som en viktig bakgrund till Åren.

Att, som i Åren, formulera sin specifika historia som en kollektiv eller generell erfarenhet är en konstruktion som kan plockas isär. Det som går att älska med det är att det hävdar hur ”jag” alltid är ett otillräckligt ord.

Känslor och livsresor är alltid uppkopplade mot större system, ekonomiska förutsättningar och normers begränsningar. Hur dessa kopplingar ser ut, tror inte jag att det går att skriva för många böcker om.

Mer laddat blir det när det kollektiva (”vi”) och det generella (”man”, från franskans ”on”, I presume, som inte uttryckligen har något med könstillhörighet att göra) stöter i sina begränsningar. När idén om allas självbiografi visar sig omöjlig och brister. När skillnader letar sig in i texten.

Det klassresande kvinnoliv som för ordet i Åren tvingas ofrånkomligen att peka ut ”den andre” i texten, för att kunna tala om sig själv som enhetlig. Man är inte sjuk i aids. Man bär inte slöja och man har inte migrerat till Frankrike från tidigare kolonier.

Inför dessa andra uttrycker Ernaux inte alls samma avvägande som inför att skildra sina föräldrar. Och det är kanske inte heller hennes uppgift, i denna ström av minnen. Men kanske hade ett ”jag” som utgångspunkt varit ärligare?

Samtidigt är det generella anspråket uppfriskande. När tiotalets litteratur, med sin på stjärnplats dominerande autofiktion, nyligen sammanfattades saknade åtminstone jag strukturerna och de mänskliga kartorna.

Litteraturen borde lite oftare våga peka ut tecken i tiden och inte så ofta nöja sig med att spegla dem genom den enskilt erfarna känslan. Ett ”vi” är alltid partikulärt, måste ständigt omförhandlas för att ge mening, men litteraturen bör för den sakens skull inte avstå från att använda det, till förmån för ett ensidigt svällande ”jag”.

Vilket naturligtvis föranleder frågan om vilka som i offentligheten har utrymme att formulera ett ”vi”. Vilken förundran det väcker att se det formerat i en bok.

Ernauxs böcker är vackra och intelligenta. Och jag kommer rekommendera dem till fler än han som oftast käkar frukost hos mig. Samtidigt är det något i den svala distansen som är så förstelnande … tjusigt. Stilen är liksom helt i klorna på den kälkborgerlighet som är allt annat än förgivettagen hos Ernaux. Och berättelsen om 68:an som motvilligt blev bekväm konsument är ju faktiskt varken allas eller särskilt originell.

”Fan! Ge mig lite visioner!” hör jag mig själv ropa in i Åren från min okollektivistiska semi-karantän. Pustar. Plockar upp boken igen. Går bort till bokhyllan.

Och tänker att Ernauxs förtjänster, trots allt, ligger i hur hon med exakt, nästan öm, precision blåser in strukturtänkandet i samtidens slafsigt slutna jagfixering. Att hon ger sig på det som poeten Fredrik Nyberg formulerar i sin bok Åren” från 2002: ”Det privata kan som en karta vecklas ut i vinden.”