Spänningar och sprängdeg
Anna Burns roman om en tonårings uppväxt under den normala rädslan i 70-talets Nordirland
Uppdaterad 2020-02-14 | Publicerad 2020-02-09
Hon har inget namn, kvinnan som berättar om sig själv som 18-åring i Anna Burns Bookerpris-belönade roman. Inte heller platsen hon befinner sig på skrivs fram med ett uttryckligt namn, men omständigheterna ger vid handen att det handlar om Nordirland under 1970-talet: The troubles, konflikten mellan katoliker och protestanter. Spänningen genomsyrar människors vardag. Ständig rädsla för dödligt våld i det offentliga rummet. Och den rådande paranoian gör märket på en reservdel till bilen till något som potentiellt demonstrerar trohet gentemot ockupationsmakten Storbritannien.
Huvudpersonen, som benämns som ”dotter” av ”morsan” och som ”kanske-flickvän” av sin ”kanske-kille”, läser 1800-talsromaner samtidigt som hon tar sig fram till fots. Hon tycker inte om 1900-talet, och hon löptränar. Som om hon vill springa ifrån det spända politiska läget och den skvallriga hederskulturen som omger henne. Det börjar gå ett rykte om att hon har ihop det med ”mjölkbudet”, en betydligt äldre, gift man, framträdande inom paramilitären. Egentligen handlar det om sexuella trakasserier. Men för något så subtilt, som inte är handgripligt våld, finns inget språk, konstaterar berättaren.
Hon biter ihop, böjd över böckerna. Och mjölkbudets status och fall i ”krutdurksamhället” blir, genom omgivningens antaganden, också hennes.
Hon känns ensam, trots att hon har en massa nära relationer. En enslighet som uppstår i Burns på samma gång distanserade, uppeldade och emellanåt akademiskt detaljerade prosa. Språket fullkomligt smattrar emot en som läsare.
På en kvällskurs i franska försöker den sinnliga läraren få eleverna att förstå att himlen kan vara annat än blå. Men det är knappast från malvafärgade nyanser som Burns hämtar energi. I stället är det genom en sorts överdrivet formell ton i vindlande, turbulenta meningar som romanen skildrar ett kyligt tonårshjärta i kristid.
Jag tänker att språket ler lite åt sig självt, åt sin egen fin-i-kanten-aktighet, när det skildrar en arbetarklassvardag i Nordirland. Så uppenbart på distans, åtminstone tidsmässigt. Ett sofistikerat språk har erövrats för att sätta ord på traumatiska händelser. Och det tar berättaren en bit bort ifrån vad som pågick.
Man kommer inte nära. Var hamnar man i stället? Dels småskrattar jag en hel del, särskilt när det formella letar sig in i romanens repliker: ”Det är bäst att du inte utmanar ödet, kanske-pojkvän”, och ”Får jag tränga mig på med en kort ordväxling av privat natur?” Dessa beskt smakande fniss ska översättaren Peter Samuelsson ha en särskild eloge för.
Och utöver roligheterna är Anna Burns torrt förhöjda språk skarpt i hur det skriver fram människor som samhällsvarelser. Det som i romanen benämns som det ”psykopolitiska”. Hur ”den religiösa geografin”, den ständiga övervakningen från statsmakten och de patriarkala normerna lever i de enskilda kropparna.
Här finns inga egennamn, bara epitet, som genomgående fastslår platserna i en stenhård social ordning. Där ”pillerflickans” spritt språngande noja och förtvivlan i all sin sorglighet framstår som den logiska konsekvensen.