Författarna – därför satte de punkt
Publicerad 2014-12-04
Carl-Michael Edenborg: Sågar eller hyllar jag Bartleby & Co? Döm själv
Den första av Enrique Vila-Matas romaner som översattes till svenska är en av mina favoritböcker: Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen. Jag har försjunkit åtskilliga gånger i den sedan jag fick den i min hand 1988. Den är en av de mest underhållande och överraskande böcker jag någonsin läst.
Den kom ut på Jan Valdelins modiga förlag Interculture och översattes av den alldeles för tidigt bortgångne Miguel Ibáñez. Några år senare kom den också mycket originella romanen Exemplariska självmord, nu på Gidlunds förlag.
Det är därför pinsamt att förlaget Tranan med sin serie av Vila-Matas böcker låtsas att de introducerar hans författarskap i Sverige.
Katalanen Vila-Matas debuterade tjugofem år gammal 1973. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo romaner. Hans liv tycks uteslutande ha levts i läsande och skrivande. Detta är tydligt i hans romaner och andra texter, som främst kretsar kring böcker, förläggare, läsare och författare. Detta känns som en befrielse jämfört med en svensk samtidslitteratur med dess skildringar av relationer mellan människor, som om vi inte hade nog av den skiten i våra egna torftiga liv.
Den förra romanen som bokförlaget Tranan gav ut, Dublinesque, handlar om en bokförläggare som inser att boken är på väg att dö i vår epok av textsnuttifiering och hyperhastighet i cyberspace. Därför arrangerar denne bittre, sorglige figur en minnesstund av det 500-åriga objektet, som föddes med Gutenberg och dog med internet. Han väljer att gräva ned den i James Joyces grav.
På samma sätt är litteraturens död och dödens litteratur ett tema i den senaste av hans romaner som Tranan nu ger ut, i en flytande och flyhänt översättning av Yvonne Blank, Bartleby & Co, som skrevs 2001.
Vila-Matas roman/essä/anteckningar handlar om författare som av en någon anledning slutar att skriva. Paradexemplet är förstås Arthur Rimbaud, som tjugo år gammal ansåg att han hade revolutionerat hela poesin och därför valde att lägga pennan åt sidan och i stället ge sig ut i världen.
Det är ett fascinerande ämne. Tyvärr kände Vila-Matas tydligen att det var en bra idé att dela in denna essä i kortare, numrerade stycken och påstå att dessa utgör fotnoter till en ”osynlig huvudtext” (som åtminstone inte jag fick minsta lust att vilja läsa).
Han försöker taffligt lura i läsaren att dessa stycken bildar en ”notapparat”, ”dagbok”, ”förteckning”, ”anteckningsbok” och till och med ett ”nothäfte”, som om det gick att spela upp boken på ett piano.
Denna påstådda notapparat till en ”osynlig” text är fruktansvärt dåligt genomförd. Tydligt blir detta om du jämför med den svenska författaren Peter Cornells fantastiska Paradisets vägar: noter till ett förlorat manuskript från 1988. Här möter läsaren en realistiskt konstruerad notapparat som djupt väcker känslan av en förlorad huvudtexts spöklika närvaro, där inlevelsen, tolkandet och fantiserandet i sanning skänker något sublimt, nästan heligt.
Men det är inte bara den fejkade notapparaten i Vila-Matas bok som är löjlig. Läsaren tvingas också att stå ut med gubbigt gnäll över kulturskymning och ungdomarnas fördumning. För att vara en så pass etablerad och känd författare skriver han yvigt och klumpigt, och uttryck som ”Nej-författare” får den snubblande läsaren att vilja slänga boken i väggen, eller åtminstone önska sig en riktig notapparat.
Är då den här recensionen en sågning eller en hyllning? Det beror helt på dig, benägna läsare:
Om du vill gå vilse i labyrintisk notapparat som hänvisar till en försvunnen text, hänföras av dina egna vilda associationer, lockas av det som är dött och bortvittrat men spöklikt närvarande, då bör du undvika Bartleby & Co som pesten.
Men om du vill läsa en lättsam essä om författare genom historien som valt att sluta skriva av en eller annan anledning, kanske få några trevliga lästips och lära dig ett eller annat nytt och anekdotiskt, så är det här en perfekt bok för dig.
Välj själv.
