Blod, svett & sperma
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-16
MARGARETA NORLIN läser Johanne Hildebrandts feministfabel om bronsålderns folk
Johanne Hildebrandts reportagebok Blackout, om ett år som krigskorrespondent på Balkan, var en stark upplevelse. Det är därför med viss förväntan man närmar sig årets roman, Freja - Sagan om Valhalla.
Som synes av titeln har Hildebrandt bytt genre och skriver nu fiktion om vår mytologiska forntid. Det är en slags motsvarighet till Auels Grottbjörnens folk, förflyttad till yngre bronsåldern 700 år före Kristus. Och romanen är skriven med viss pretention på autenticitet. En filosofie doktor i arkeologi, Helena Victor, intygar på omslaget att bronsålderns värld kan ha sett ut ungefär så här.
Det är naturligtvis ett intressant grepp. Legenderna om asagudarna har märkligt nog inte utnyttjats särskilt ofta som stoff till modern fiktion. Det har alltid förvånat mig. Varför? De grekiska gudasagorna är ju fortfarande flitigt använda. Anses de möjligen mer sofistikerade? Men så är det knappast. Där finns en besläktad brutalitet i dessa myter om gudar besatta av hat, åtrå, kärlek och hämndlystnad - i ständig kamp om makten. Strong stuff.
Hildebrandt skriver nu inte om de gamla sagorna i egentlig bemärkelse. Hon lägger sig tätt på mytologin och använder sig av dess laddning uteslutande som undertext. Själva berättelsen i Freja målar istället en fresk om hur vanernas unga prästinna Freja i kamp mot Vanaheims auktoriteter bryter sig ny väg, inleder förbjuden kärlek med asarnas hövdingason Tor och ger sig av för att grunda ett nytt samhälle.
Ytterligare laddning ges berättelsen av att den kultur som utmålas är ett matriarkat, som lever under Den Stora Gudinnans beskydd, uppenbarligen i enlighet med många forskares uppfattning. Det är ett intressant - om än vanskligt - grepp, att skildra en kultur i så stark motsättning till vår egen. Hildebrandt har tydliga feministiska ambitioner.
Tyvärr tycker jag inte författaren lyckats fullt ut i sitt uppsåt. Hennes text äger inte den tyngd som en Tolkien eller en C.S. Lewis förmår skänka sina påhittade världar. Delvis tror jag det bottnar i bristande konsekvens på det idémässiga planet. Den religion och livsfilosofi som ska prägla berättelsens människor hänger inte ihop tillräckligt och därför kan man inte riktigt tro på allvaret i denna föreställningsvärld.
Men framför allt har det med språket att göra. Det är i överkant svulstigt och bemängt med för många färdiga byggstenar för att trovärdigt gestalta dessa mänskliga dilemman. Därför fångas man inte av dramatiken förrän mot slutet av romanen, där språket blir smidigare. Men länge lämnas man relativt oberörd av fabeln, trots de många yttre effekterna och trots att blod, svett och sperma skvätter så det står härliga till. Det är svårt att förknippa författaren av denna feministfabel från bronsåldern med den Hildebrandt som skrev så engagerande om kriget på Balkan.
Roman
Margareta Norlin