Storverk om den store

Barbro Westling hyllar biografin som inte duckar för Vilhelm Mobergs mörka sidor

Barbro Westling

Vilhelm Mobergs författarskap är ett med Sverige. Hans rötter går djupt i bondesamhället, i småländska Moshultamåla, och hans utvandrar-epos om Karl Oskar och Kristina är vår mest kända och omhuldade nationella berättelse. Paradoxalt nog kan man tycka, det handlar ju om svenskar som lämnar sitt hemland och om en författare som avskydde Sverige som folkhem och socialdemokratisk välfärdsstat. 

Jens Liljestrand är först med att skriva en biografi om den kraftfulle mannen Vilhelm Moberg och hans verk. Först och kanske också sist. Han har nämligen skridit till verket med hög ambition att få med och belysa allt, att det är svårt att föreställa sig vad som finns att tillägga. Inget slarvas över, skönmålas eller förtigs. 

Mobergs antisemitiska slängar åt sin förläggare Karl Otto Bonnier citeras. Hans syn på kvinnan som naturvarelse och underlägsen mannen likaså. Hans bräckliga hälsa och de återkommande perioderna av depression tas upp. Hans kärleksförhållanden utom äktenskapet.

I bagaget har Liljestrand Mobergland, en litteraturvetenskaplig avhandling om utvandrarsviten, samt två volymer med Mobergs brev. Här finns således stor förtrogenhet med materialet och källor att ösa ur eftersom Moberg under decennier är rejält beforskad. Det är inte konstigt att det hela resulterar i en biografi på 700 sidor!

Hos en äldre generation är Moberg rotad som en motvalls, tvärsäker och besvärlig figur i det offentliga. Liljestrand skriver om att gestalten och texterna så småningom har smält samman och liknar en ”1900-talets Bellman, en anekdotmaskin som vid sidan av sin rika litterära produktion också sammanfattar en epok och ett temperament”. 

Omfånget på Liljestrands bok är på så sätt befogat. Han inskränker sig inte till enbart analys, utan presenterar tiden, dess debatter, personer och sammanhang och skapar därigenom den fond utan vilken Vilhelm Mobergs insatser svårligen kan betraktas. Och Liljestrand kan berätta.

Det är ett epos till levnadsteckning med biografiska läsningar av litteraturen. ”Slutligen är romanfigurerna, som överallt hos Vilhelm, en spegling av honom själv”, skriver Liljestrand om Utvandrarna. Genomgående skriver han Vilhelm, inte Moberg, för att markera sin vilja att komma nära, antar jag. Det lyckas honom, då han konsekvent läser verk mot liv som om det inte funnes något egentligt fiktivt.

Han kommer med nyckelord till Mobergs romanvärld, han bistår med referenser och pekar ut tematisk kontinuitet. Han följer Mobergs färd till platserna, hur han sitter i arkiv, går igenom brev, tidningsklipp och dokument och hur den slutliga texten växer fram via ”skrapningar”, det vill säga allt onödigt tas bort i genomskrivningar av hela boken, till dess att Moberg är nöjd och han slutligen dikterar boken, rad för rad, för renskrivning av sekreteraren.

Ungdomstidens idealistiska motstånd mot Tronen, Svärdet, Altaret och Penningpåsen går inte över utan håller i sig. 1955 skrev Moberg Därför är jag republikan och han var länge pacifist och motståndare till stad och modernitet. Sina tidiga alster publicerade han i familjetidningen Såningsmannen och brödskrev sedan på skilda landsortstidningar. 

Att skriva dramatik hade han fallenhet för och Kassabrist gjorde 1926 succé på Blancheteatern i Stockholm. Vilhelm och Greta kunde både köpa villa och anställa hembiträde. Moberg kom att skriva nya succéer för teatern, och han inledde även ett samarbete med Per Lindberg på Radioteatern. Romanerna Raskens, Mans kvinna men framför allt Sänkt sedebetyg blev också stora publik- och kritikframgångar och pengarna rullade in. På relativt kort tid blev Moberg en både läst, förstådd och omtyckt författare. Därtill en stridbar debattör.

Mobergs bild av sig själv som outsider och upprorsman var en bild som han till varje pris ville förfäkta och kontrollera. Liljestrand skriver om det hotande kändisskapet och Mobergs förmåga, eller vilja, att vara populär. Han föraktade arbetarförfattarna som skrev litterärt avancerat och som tackade ja till en plats i Svenska Akademien där nazisten Fredrik Böök nyss suttit. Moberg glömde aldrig Sveriges svek under kriget med transit för tyska soldater och inskränkningar av yttrandefriheten. 50-talets rättsröteskandaler kring Haijby och Kejne, där individen ställdes mot systemet och offrades, gjorde Moberg till sin sak.

Vilhelm Moberg var och gjorde så mycket och ibland snurrar karusellen fort. Entreprenören, affärsmannen, rättshaveristen, sanningssägaren. Samtidens politiska skiljelinjer reflekteras i hans historiska romaner. När Moberg, i vad som blev hans sista roman, Förrädarland, skriver om Värend under Gustav Vasas blodtörstiga legoknektar, har dubbelexponeringen dock förlorat sin bärkraft. I 60-talets dokumentära litteratur och det tidiga 70-talets gräsrotsperspektiv lyckades Moberg hävda sig bättre med Min svenska historia, en subjektivt levandegjord historia i två band från Oden till Dacke.

Liljestrands biografi lyfter fram Vilhelm Mobergs stora vitalitet och nyfikenhet på den stora världen, hans livsbejakande och hans oförtrutna arbete, patos och engagemang. Här finns också den depressiva skuggan, det och de som närmast oreflekterat offras. Moberg framhöll individen framför kollektivet, att endast den svage behövde stöd medan den starke var oberoende och fri. I tvärdraget av denna uppfattning stod han själv och står vi i dag – på tröskeln att ta vår hand från den ensamme individualisten, tron på mannen i skogen, eller är det tvärtom?