De aparta svämmar över

Jenny Högström

Skruvat om sexualitet och ensamhet i filmaren Miranda Julys debutroman

helskärm

Det ord som kommer för mig när jag läser Miranda Julys debutroman The first bad man är ”quirky”. I betydelsen absurt eller skruvat på ett coolt och kanske lite rörande vis är det ett systerbegrepp till göteborgskans ”lite annorlunda”. Så vitt jag vet appliceras det oftast på en viss typ av amerikanska indiefilmer - som Julys prisade Me and you and everyone we know från 2005 som jag gillade väldigt mycket.

Lägg därtill amerikanskt, så är vi något på spåren.

Den coola i just det här sammanhanget är dock författaren, filmmakaren och konstnären July herself, och knappast romanens tvångsneurotiska protagonist Cheryl Glickman. Hon har så fullt upp med sin egen föreställningsförmåga (skruvad, absurd!) och dess sätt att styra hennes liv (också det skruvat och absurt), att hon på det hela taget verkar ha det rätt jobbigt.

Hon är 40 plus, singel, barnlös, sjuk, oansenlig och patologiskt självutplånande, med den brist på verklighetsförankring som är resultatet av att ingen under lång tid ifrågasätter ens beteende, stökar till bland ens grejer eller tvingar en att tänka om.

Men romanen liksom svämmar över av det aparta: Cheryls bakvända sätt att uttrycka sin uppskattning för betydligt äldre kollegan Phillip – ”Vid tvivel, hojta till” – hennes märkliga terapi, det märkliga företag hon arbetar på som har workout i form av självförsvar som sitt koncept och en mycket märklig uppförandekodex, för att inte tala om att hon får telepatisk kontakt med vissa bebisar. För att inte tala om …

Det blir så mycket udda detaljer som dessutom ska gå ihop på slutet att jag nästan blir förbannad. När jag inte blir glad. Eller bara uttråkad. Det förtar helt enkelt effekten.

Jag kan tänka mig att Miranda July älskar David Foster Wallace, men utan att egentligen vurma för formen. Samtidigt som jag förstår att Lena Dunham (citerad på fliken) älskar July: förutom deras gemensamma intresse för antihjältinnor är de också i sina bästa stunder både smarta, skojiga, skarpa och innerliga.

Något av det bästa i den här romanen är också skildringen av kvinnlig sexualitet. Eller: sexualitet. Vad det kan vara liksom, i form av konstiga gränsöverskridande begär, fantasier och rollspel, någonstans i korsningen mellan Cheryls oroväckande perverterade och infallsrika hjärna och hennes sjudande underliv. (Obs bara att det INTE går an att skriva ”musen” på svenska. Under några omständigheter.)

Det hela triggas av Phillip, men blir intressant när chefernas dotter Clee flyttar in hos Cheryl, ung, biffig, utmanande – och oerhört aggressiv. Efter att Clee gett sig på Cheryl fysiskt, inser den senare att hon måste börja försvara sig. Den energi som då frigörs blir på en gång hennes räddning och förbannelse.

Så inleds en sorts vackert och galet sadomasochistiskt förhållande/samboskap mellan dessa båda mycket omaka kvinnor där de under allt mer reglerade former bankar skiten ur varandra.

Detta var också för mig den stora behållningen i denna skeva saga som dock otvetydigt hade vunnit på att skruva ner och sålla bland effekterna.

ROMAN

» The first bad man

Miranda July

Övers. Eva Mazetti Nissen

Brombergs