Ingen kvinna kommer undan modersrollen
Lidija Praizovic har läst ”Mamma hursomhelst”
Publicerad 2019-01-11
Det senaste tillskottet i den ymniga bokflora som består av antologier om att vara eller inte vara mamma är Mamma hursomhelst – berättelser om moderskap i redaktion av Margaretha Fahlgren och Anna Williams. Det är en strålande rik antologi som rymmer en mångfald av erfarenheter och berättelser om mödrandets pluraliteter och ambivalenser.
Boken är del av forskningsprojektet ”Mamma hursomhelst. Litterära, vårdrelaterade och mediala berättelser” och texterna håller genomgående hög nivå. Som redaktörerna skriver i förordet: ”Vi upptäckte snart att moderskapet för kvinnan nästan är omöjligt att komma undan. Hon är mamma hursomhelst: oavsett om hon har barn eller inte är hennes existentiella identitet fortfarande starkt knuten till hennes reproduktiva förmåga.”
Varenda en av texterna mer eller mindre fängslar mig och ger mig nya insikter, men recensionsformen tillåter tyvärr att jag bara lyfter ett fåtal av dessa.
Hur ser det ut att vara mamma i Sverige i dag?
Det bjuds på en mängd olika modersvariationer: adoptivmamman, den unga, fattiga och ensamstående mamman, mostern, gudmodern, styvmamman, mamman med läpp- och gomspalt som undrar om det kommer att gå i arv till hennes barn, mamman till ett barn med Downs syndrom, att bli mamma till sin egen sjuka och döende mamma, och kvinnan som vägrar moderskapet genom att genomgå upprepade aborter.
Bokens mest queera bidrag – En gravid man – baseras på etnologen Emma Eleonorasdotters intervjuer med Erik, en transman som burit, fött och ammat tre barn och självklart ser sig som pappa.
Frågorna blir: Är det möjligt att undgå moderskap när en människa bär och föder ett barn? Måste manlighet och moderskap ställas mot varandra?
Avsnittet Födelsehuset ställer den livsviktiga och krisande förlossningsvården i centrum. Litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullhed och planeringssekreteraren Maria Svenning berättar om ett fantastiskt initiativ i Yalla Sofielunds lokaler i Malmö.
I ett projekt utbildas kvinnor för att fungera som doulor på sina hemspråk. Risken att drabbas av förlossningskomplikationer är nämligen femtio procent högre bland utomeuropeiska kvinnor från Afrika, Asien och Latinamerika, vilket beror på språkliga och kulturella barriärer mellan vårdpersonalen och invandrarkvinnorna. För att förbättra situationen startades utbildningen där kvinnor med invandrarbakgrund och goda kunskaper i svenska får lära sig stötta kvinnor med samma bakgrund före, under och efter förlossning. I Göteborg där utbildningen ”Doula och Kulturtolk” pågått sedan 2008 har satsningen haft en rad positiva följder.
Författaren Aase Berg berättar i en kaxig och originell essä om den hybris hon fick efter att ha fött sina barn: ”Jag och mina balla döttrar: ett trehövdat överlevnadsdjur”. För att inte hamna i kvinnofällan ger hon sig själv friheten att vara som en pappa: ”Jag tog mig den manligt kodade rätten till svalkande likgiltighet. Jag avsade mig det moderliga klänget (…) Barnen var, kort sagt, inte mitt främsta intresse i livet.”
När trion sen faller, faller de rejält: inom loppet av några månader försöker den yngre dottern ta sitt liv och den äldre blir våldtagen. Men Bergs slutsats signalerar mod och en vilja för både sig och sina döttrar att förbli okuvade: ”Jag är ingen usel morsa, jag lever i en usel värld. De enda kvinnor som klarar sig, om än till ett högt pris, är de som lägger sig platt, som smyger längs väggarna och anpassar sig helhjärtat efter beklämmande tjej- och kvinnoroller.”
Ett annat grepp på det här med gränser mellan förälder och barn tas av genusvetaren Helena Wahlström Henriksson och Anna Soltorp. Det handlar om Anna som är ensamförälder till Alexander med funktionsnedsättningen autism och lindrig utvecklingsstörning. Anna oroar sig för vad som händer den dagen hon går bort: ”Jag kan ju också tänka såhär att jaa, hoppas att Alexander inte överlever mig … Kanske är det bäst att de skjuter honom för då blir han i alla fall inte moderslös, och vad skulle han göra utan mig? … Men det handlar ju inte om att det saknas kärlek för mitt barn, utan om min största rädsla … det är ett enormt ansvar.”
Författaren Anneli Jordahl har skrivit samlingens mest såriga text, utbyggd som ett drama mellan en gammal mor och en medelålders dotter med fokus på klass och moderskap. Upp till 35 år ville dottern inte ha barn, men strax före 40 frågade hon sig om hon inte hade missat något. Sen följde tre missfall.
Texten andas sorg, till och med bitterhet, över att det inte blev något barn, men lika mycket en stram stolthet och tillfredsställelse över det konstnärliga skaparliv som aldrig gjordes avkall på. Dottern har i alla fall inte upprepat arvedelen, sin mors ord: ”Det blev inget av mig för jag fick dig.” Hoppas det här dramat utvecklas och sätts upp på teatern!
Forskningen visar att ofrivillig barnlöshet är ett växande problem i västvärlden, eftersom västvärldens kvinnor väntar allt längre med att skaffa barn.
En kvinna som har blivit mor förväntas inte känna sig nedstämd och förtvivlad, hon ska vara lycklig!
Men man kan förstås också skaffa barn och bli helt deprimerad.
Temat förlossningsdepression utvecklas i litteraturvetaren Cecilia Petterssons bidrag där hon analyserar självbiografiska böcker som utmanar vår kulturs största tabun: psykisk ohälsa i allmänhet och förlossningsdepression i synnerhet. En kvinna som har blivit mor förväntas inte känna sig nedstämd och förtvivlad, hon ska vara lycklig!
Men dessa böcker handlar om att inte erfara ett känslomässigt band till sitt barn, att ångra att man skaffade barn, och att till och med överskrida den gräns som inte får överskridas: våld mot barn.
En mycket läsvärd antologi som sätter i gång en massa tankar och känslor och passar fint att ge bort i present till mammor och aliens.