Åksjuk resa inne i den stora passionen
Amelie Björck läser Eva-Stina Byggmästars nya dikter
Publicerad 2019-10-03
När Eva-Stina Byggmästar på sidan 63 i sin nya diktsamling Nattmusik för dagsländor skriver att ”själen mår illa för själen är åksjuk” har jag redan ganska länge som medlevande läsare känt just det: en tilltagande åksjuka.
Byggmästar har alltid rört sig i sin egen otidsenliga diktvärld. I de senaste böckerna har två stråk utkristalliserat sig: å ena sidan en charmigt närsynt naturnaivism som länge varit helt hennes egen. Å andra sidan en hövisk (fast också lesbisk) sorts kärleksdiktning, där positionen är den romantiska älskarens och temperamentet glad pastisch eller modernistisk feber.
När ämnet för den nya boken är kärlekens flyktighet blir det mycket av det sistnämnda: anspänd hövisk-modernistisk centrallyrik. Och jag finner snabbt rummet lite instängt.
Diktens jag-jag-jag, och läsaren med henne, tumlar in och ut ur himlastormande passion. Djurtransformationerna är originella; det är häftigt när diktarhänderna blir hovar. Men här finns också en väldig massa purpurstjärnor, lotusar och paradoxalt prunkande öknar – symboler med ett ”allmänmänskligt” anspråk som jag inte förstår. Kosmos är en inre plats och visst, anden är stor. Men stilrepertoaren sätter gränser: hur många gånger kan ett hjärta bli stulet och ersatt med ett stenhjärta?
Det svarta pianot står säkert på riktigt och blänker i Byggmästars österbottniska hem om natten. För ett ögonblick ser jag en öm vardaglighet där, innan dikten åter förvandlar allt till svindlande ton- och bildspråk i det inres kokong. Åksjuka var ordet och jag längtar efter skogsluft (eller något knasigt, som gökuren i förra boken).
Kanske längtar Byggmästar också, för emellanåt byter dikterna språk och vet att jaget och passionen inte är allt (”åksjukans” självironi!). Yttervärldens egenliv gör sig då gällande, och en underfundig humor får allt motstånd på fall. Jag får plötsligt veta att gamlingar dras till duvor för att öva sig i tanken att flyga allt högre tills de försvinner helt. Sådant är minnesvärt.
Det naiva förhållandet till naturen – varandet i ett myller av små varelser – etableras aldrig riktigt i denna bok. Det kvarstår ofta en distans som känns lite sorglig. Poeten skriver att hon ”vill tillbaka till urläten: till väsandet, gnyendet, visslandet, brölandet, till skällandet och ylandet”. Hon beskriver alltså en zoopoetisk position som i tidigare diktsamlingar varit självklar praktik. Hon har ju brukat både vissla och yla. Och skutta en hel del också.
Till sist blir det faktiskt det oförlösta i den här samlingen som väcker intresse. Diktjaget tycks motvilligt vara fast i passionens höglitterära loop. Hon tycks söka vägar till en mer stoisk och fördragsam position. Ett klassiskt filosofiskt dilemma i och för sig: måste törsten efter en annan människa släckas helt för att en friare kärlek till – och i – naturen ska vara möjlig?