Märta Tikkanen pratar av sig vreden

Anneli Jordahl läser 400 sidor frustrerad brevbiografi och hör ett hejdat skrik

Anneli Jordahl

helskärm

När jag hörde att brevväxlingen mellan vännerna och författarkollegorna Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg och Åsa Moberg skulle ges ut i bokform väcktes min förväntan. Så givande att läsa korrespondensen mellan tre för­fattare som har betytt lika mycket för kvinnors skrivande och självförtroende som Ulf Lundell betytt för männens mod att fatta pennan. Så får jag i handen den snyggt formgivna boken. Svart med guldig text och ett statuariskt foto av Märta Tikkanen på omslaget. Ansiktsformens linjer skulle kunna vara tecknande av Henrik Tikkanen.

Snart inser jag besviket att utgåvan är enröstad. Vi får aldrig veta i vilken ton och stil Åsa Moberg eller Birgitta Stenberg svarade. Det är nämligen Märta T:s röst rakt igenom. Varför? Det borde ha angivits i det redaktionella förordet. Birgitta Stenberg är död, men Åsa Moberg då, ville inte hon delta?

Nåja, att följa Märta T:s vardagskamp som författare, verksam i den genre som på 70-talet lite nedsättande betecknades som ”bekännelselitteratur” är förstås intressant i sig. Indirekt får vi veta hur de andra två svarar och hur trions vänskap fortlöper, fram till 2007.

De träffas inte så ofta. Märta T bor i Helsingfors med fyra barn och maken, den välkände konstnären och författaren Henrik Tikkanen. Under 70-talet när hon slår igenom med Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekssaga är hon dessutom rektor för Arbetarinstitutet, en skola för vuxenutbildning i Helsingfors. Åsa M och Birgitta S har inte barn, de lever olika liv.

Hur Märta T hinner skriva, chefa, vårda barn, av vilka yngsta dottern är funktionsnedsatt, och dessutom ge en alkoholberoende narcissistisk man den uppmärksamhet han krävde, ja det är frågan. Därför är titeln det mest geniala med den här boken. Måste försöka skri- så avslutade hon ett brev till Birgitta Stenberg. Den poetiska meningen rymmer en förtvivlad författartillvaro fylld av migränframkallande måsten som tvingar till avbrott. Frustrationen som ligger i att inte kunna följa ett tankespår till slutet. Ett hejdat skrik.

Det passionerade konstnärsäktenskapet med Henrik Tikkanen blev till slut ett ställningskrig. Det pågick såväl privat som offentligt: Den enes bok blev ett svar på den andres. När Henrik T:s alkoholberoende eskalerade blev fysiskt och psykiskt våld en del av vardagen.

Det hejdade skriket kan också uttrycka författarens vrede över att kvinnor
räknades som andra rangens människor, i kulturvärlden inte minst. De prestigefyllda litterära priserna, som Finlandiapriset och Nordiska Rådets pris, gick till män. Litteratur om kvinnors erfaren­heter utsattes för hån och raljans. Märta T konstaterar: ”när karlar börjar skriva lite personligt och självupplevt blir det genast accepterat och upphöjt”.

Karl Ove Knausgård var inte först, om någon nu trodde det. ”Blottarna” kallades genren i svenskfinland där Henrik Tikkanen och Christer Kilman framgångsrikt chockerade borgerligheten med familjehemligheter. När Märta T klev in och skrev i samma stil hette det ”sliskig chocklitteratur”. Hon fick veta hut.

Om detta skrev väninnekollegorna ofta. Märta T fattade pennan ”på stubinen”, hon bara måste ”få säja”. Prata av sig vreden.

Genom decennierna går tekniken från maskinskrivet brevpapper, via fax, till
e-post. Det som yttras är litteratur- och mediehistoria. Tyvärr är det mesta
redan berättat, distinkt och vackert i Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap. Den aktuella brevbiografin låter mer som när mobilpratare i tunnelbanan hörs dividera om middagsmat, dotterns ridskola, vuxna barnens lägenhetsbekymmer och lite skitprat om kollegorna på jobbet. 

Den 400-sidiga utgåvan hade tjänat på ett strängare urval. Men Märta T, född 1935, tycks se detta som ett väsentligt bokslut, ”vansinnigt intressant” skriver hon i efterordet. Jag gissar att förlaget fogat sig efter en åldrad författarlegendars önskemål. Själv finner jag det plågsamt när barnens utsattheter lämnas ut till allmän peepshow. 

Underhållande är det förstås här och var. Särskilt den till synes oreflekterade positionen som offer och bödel i samma person. När Märta T formulerar ett skri som handlar om kritikernas brutalitet vad gäller omdömen om hennes verk, sablar hon i nästa stund ner kvinnliga författare i samma skola, som Erica Jong och Suzanne Brøgger. Honnörsorden är ”rakt på sak och
utan krångligheter”. Monika Fagerholms författarskap begriper hon sig inte på.

Med tiden har Henrik Tikkanen mer eller mindre glömts bort i Sverige, medan Märta T samlar generationer av feminister. Nyligen satte författaren och dramatikern Lo Kauppi upp Män kan inte våldtas på Stadsteatern. När unga feministerna bakom Systerkonspirationen gav ut antologin Vem bryr sig?
intervjuades Märta T. Och Ebba Witt-Brattström debuterade häromåret skönlitterärt med Århundradets kärlekskrig, en ”hommage à Märta Tikkanen”.

Märta T har genom åren tillmäts större betydelse i Sverige än i Svenskfinland och det finskspråkiga Finland. Hennes verk väger tyngre här. Själv har jag mest fascinerats av hennes karismatiska persona och briljanta idéer, en snillrik förmåga att bena ut komplexa problem och tydliggöra dem, mer än av hennes gestaltningsförmåga.

Men när jag läser om Män kan inte våldtas, som kommit i nyutgåva, och romanen Rödluvan inser jag att jag underskattat henne konstnärligt.

Genom brevbiografin går en förtvivlad längtan efter ett estetisk erkännande, ett själsligt hål som internationell berömmelse inte förmår fylla. Det blir intressant att se hur hennes författargärning värderas framgent.

Kanske blir det som för Kerstin Thorvall. I högkulturella sammanhang gick hon från ringaktad till litterärt nyskapande. Ett öde som genom historien delats av många kvinnliga konstnärer.